En frilansare in ACTION
En övervägande del av de som arbetar i mediavegetationen är frilansare. Detta betyder i korthet att du är kontraktsanställda för den produktion eller det uppdrag du för närvarande håller på med. När kontraktet löper ut är du fri att vända dig var som helst för att hitta på något nytt som någon kan tänkas betala dig för.
Som du säkert förstår vid det här laget så är det ofta en stressig och ångestladdad situation att befinna sig i. Få media arbetare har råd att gå en månad utan att kunna skicka en faktura så det gäller att försöka bli knuten till ett nytt projekt så fort man jobbat klart med något. Michael Porseryd, vice koncernchef och operativ chef för alla bolagen i Metronomekoncernen, uttryckte när jag intervjuade honom en fascination för frilansarens inställning. ”I vår bransch räcker det inte med att erbjuda fast anställning. Ibland är det just det som folk vill undvika och på så sätt skiljer sig arbetsklimatet radikalt mot andra industrier”.
Det är med andra ord en unik och synnerligen spännande situation att kasta sig in i. Ha bara i åtanke att detta system även medför en rad ganska irriterande, frustrerande och stundtals idiotiska biverkningar.
Här följer en sammanställning.
Hamstersyndromet
Eftersom alla dina kollegor kommer att göra allt för att framstå som den mest kompetenta och oumbärliga personen i omlopp så gäller djungelns lag. Ingen, utom möjligtvis någon högt uppsatt som verkligen tror på dig, kommer att bjuda på sina erfarenheter, insikter, kontakter eller kunskaper. Du är ensam med dina problem och dina gåtor. Alla hamstrar tills det är dags för möte med viktiga, inflytelserika beslutsfattare av något slag och först då droppar man sin expertis och sin erfarenhetsbaserade visdom för att man skall framstå som värdefullare än alla andra vid bordet. Inte skulle du vilja ge bort det möjligheten genom att slösa bort alla dina raketer på dina medarbetare så att dom kunde få idéer som dom berättade för chefen? Då skulle ju säkert dom och inte du få förfrågan att göra nästa projekt eller nästa säsong. Det här beteendet får ju den konsekvensen att samarbeten går trögt, kommunikation blir dålig, synergieffekter uteblir och stämningen blir ogästvänligt paranoid. Är det någon som tror att det ovan beskrivna scenariot är en bra grogrund för utveckling och resultat?
Delaysyndromet
Jippie! Du har fått ett välbetalt jobb på en spännande produktion efter en tid av tom plånbok och tummrullande. Livet leker. Trist bara att du trots detta måste leva som en lodis i två månader på grund av delaysyndromet. Som frilansare är du först efter att du jobbat i en månad berättigad att skicka en faktura till din uppdragsgivare. Din uppdragsgivare har med största sannolikhet fått dig att skriva på ett kontrakt där det står att det tar trettio dagar att betala ut några pengar från och med datum för erhållen faktura. Resten kan du räkna ut. Trots att du glider runt och förväntas vara en hal och skön mediestekare med ansvar och pondus så är du fattigare än en finnig student. Något som din naturliga instinkt försöker få dig att dölja. Har du väl kommit i kapp det här syndromet och dina jobb krokar på varandra direkt så har du inga problem alls. Men, så fort det är en lucka på en månad som äter upp dina besparingar så har du en 60 dagar lång uppstart framför dig igen innan du åter får stoppa gröna lappar i fickorna. Det är en lång tid. Andra branscher med mycket småentreprenörer löser det här problemet genom att späda ut uppdragen med svartjobb som ger omedelbar betalning och lyckas därmed motverka delay-effekten. Hittills har jag aldrig sprungit på så mycket som en svart krona i mediebranschen.
Otrygghetssyndromet
Ganska krasst skulle man kunna säga att livet som frilansare bjuder på lika delar skit och hallon kola. Ibland känns det mäktigt att vara sitt eget företag men ganska ofta frågar jag mig varför och om det verkligen är värt det. All den trygghet som socialdemokratin under 1900talet förhandlat och reformerat fram åt sina arbetare blir som bortblåst i samma sekund som du blir med F-skattesedel. Ingen arbetslöshetskassa, ingen semester, ingen betald sjukdomsfrånvaro eller några förmåner över huvud taget. Givetvis kan du skaffa dig det mesta av detta om du jobbar heltid med att sätta dig in i snåriga och synnerligen bajsnödiga byråkratiska blanketträsk. Problemet är bara att du inte hinner göra ditt andra jobb då, med följden att ditt företag går åt helvete. Som du förstår är detta ett loose loose senario. Antingen avnjuta samhällets varma skyddsnät och vårdande barm men inte hinna jobba, eller jobba som ett djur mer vetskapen att man är rökt om man blir utan uppdrag eller råkar bli sjuk. Låt dig för all del inte avskräckas, så länge du jobbar, lyckas och håller dig frisk så är det toppen att vara frilans. Tills du får revision.
Som du säkert förstår vid det här laget så är det ofta en stressig och ångestladdad situation att befinna sig i. Få media arbetare har råd att gå en månad utan att kunna skicka en faktura så det gäller att försöka bli knuten till ett nytt projekt så fort man jobbat klart med något. Michael Porseryd, vice koncernchef och operativ chef för alla bolagen i Metronomekoncernen, uttryckte när jag intervjuade honom en fascination för frilansarens inställning. ”I vår bransch räcker det inte med att erbjuda fast anställning. Ibland är det just det som folk vill undvika och på så sätt skiljer sig arbetsklimatet radikalt mot andra industrier”.
Det är med andra ord en unik och synnerligen spännande situation att kasta sig in i. Ha bara i åtanke att detta system även medför en rad ganska irriterande, frustrerande och stundtals idiotiska biverkningar.
Här följer en sammanställning.
Hamstersyndromet
Eftersom alla dina kollegor kommer att göra allt för att framstå som den mest kompetenta och oumbärliga personen i omlopp så gäller djungelns lag. Ingen, utom möjligtvis någon högt uppsatt som verkligen tror på dig, kommer att bjuda på sina erfarenheter, insikter, kontakter eller kunskaper. Du är ensam med dina problem och dina gåtor. Alla hamstrar tills det är dags för möte med viktiga, inflytelserika beslutsfattare av något slag och först då droppar man sin expertis och sin erfarenhetsbaserade visdom för att man skall framstå som värdefullare än alla andra vid bordet. Inte skulle du vilja ge bort det möjligheten genom att slösa bort alla dina raketer på dina medarbetare så att dom kunde få idéer som dom berättade för chefen? Då skulle ju säkert dom och inte du få förfrågan att göra nästa projekt eller nästa säsong. Det här beteendet får ju den konsekvensen att samarbeten går trögt, kommunikation blir dålig, synergieffekter uteblir och stämningen blir ogästvänligt paranoid. Är det någon som tror att det ovan beskrivna scenariot är en bra grogrund för utveckling och resultat?
Delaysyndromet
Jippie! Du har fått ett välbetalt jobb på en spännande produktion efter en tid av tom plånbok och tummrullande. Livet leker. Trist bara att du trots detta måste leva som en lodis i två månader på grund av delaysyndromet. Som frilansare är du först efter att du jobbat i en månad berättigad att skicka en faktura till din uppdragsgivare. Din uppdragsgivare har med största sannolikhet fått dig att skriva på ett kontrakt där det står att det tar trettio dagar att betala ut några pengar från och med datum för erhållen faktura. Resten kan du räkna ut. Trots att du glider runt och förväntas vara en hal och skön mediestekare med ansvar och pondus så är du fattigare än en finnig student. Något som din naturliga instinkt försöker få dig att dölja. Har du väl kommit i kapp det här syndromet och dina jobb krokar på varandra direkt så har du inga problem alls. Men, så fort det är en lucka på en månad som äter upp dina besparingar så har du en 60 dagar lång uppstart framför dig igen innan du åter får stoppa gröna lappar i fickorna. Det är en lång tid. Andra branscher med mycket småentreprenörer löser det här problemet genom att späda ut uppdragen med svartjobb som ger omedelbar betalning och lyckas därmed motverka delay-effekten. Hittills har jag aldrig sprungit på så mycket som en svart krona i mediebranschen.
Otrygghetssyndromet
Ganska krasst skulle man kunna säga att livet som frilansare bjuder på lika delar skit och hallon kola. Ibland känns det mäktigt att vara sitt eget företag men ganska ofta frågar jag mig varför och om det verkligen är värt det. All den trygghet som socialdemokratin under 1900talet förhandlat och reformerat fram åt sina arbetare blir som bortblåst i samma sekund som du blir med F-skattesedel. Ingen arbetslöshetskassa, ingen semester, ingen betald sjukdomsfrånvaro eller några förmåner över huvud taget. Givetvis kan du skaffa dig det mesta av detta om du jobbar heltid med att sätta dig in i snåriga och synnerligen bajsnödiga byråkratiska blanketträsk. Problemet är bara att du inte hinner göra ditt andra jobb då, med följden att ditt företag går åt helvete. Som du förstår är detta ett loose loose senario. Antingen avnjuta samhällets varma skyddsnät och vårdande barm men inte hinna jobba, eller jobba som ett djur mer vetskapen att man är rökt om man blir utan uppdrag eller råkar bli sjuk. Låt dig för all del inte avskräckas, så länge du jobbar, lyckas och håller dig frisk så är det toppen att vara frilans. Tills du får revision.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar