Kort om klippbilder

Klippbilder, etableringsbilder och så kallade stockar är det som motsvarar muskler och hud om produktionen var en kropp. Pratet och handlingen är skelettet. Av alla som kan tänkas ha åsikter om klippbilder så finns det ingen yrkesnisch som kan mäta sig med redigerare. Vill du snabbt och enkelt lära dig vad som efterfrågas så skall du sitta med i redigeringen och gärna fråga vad som funkar och inte. Rent generellt handlar det givetvis om att man vill ha flyt i materialet. Låt oss för enkelhetens skull säga att vi har filmar en tant som vattnar blommorna. Fotografens jobb är ju att vara observant på vad som händer och tänka utifrån det färdiga materialet. Man orkar ju som tittare inte glo hur länge som helst på en och samma bild av tanten. Fotografen lägger kanske märke till att gummans katt sitter och tittar på från köks soffan. Då rör han sig, om han är duktig, snabbt som blixten till en vinkel där gumman vattnar och katten skymtas i bakgrunden, han rullar på den bilden i tio sekunder varpå han ännu snabbare kilar närmare katten och filmar den i närbild i tio sekunder. Tio sekunder kan i detta läge kännas som en evighet men, det anses likafullt vara ett heligt minimum för bilder. Sedan plockar han lite närbilder på när vattnet lämnar kannan och landar på plantan. Om inslagsproducenten och fotografen har ett fint och fungerande samarbete så kan fotografen även ta sig friheten att ge gumman lite regi i stil med ”kan du göra den där rörelsen med kannan precis som du gjorde en gång till”. Av princip så ska fotografen enligt min mening aldrig blanda sig i regin när det handlar om vad någon säger, känner eller hur någon gör något så länge det inte handlar om rent bildmässiga synpunkter. När man tar klippbilder är det heller inte lika känsligt att stämningen hanteras med samma silkeshandskar som i andra reality situationer. Ett påstående i branschen är att man aldrig kan ha för många klippbilder. Detta är en sanning med modifikation. Sant är att det är skönt att ha ett brett urval av olika klippbilder från varje miljö som man arbetat i. Falskt är att tjugo olika klippbilder på samma katt som sitter i den där peeeeerfekta positionen i det härliga ljuset. Det räcker med en bra bild a´tio sekunder. När någon pratar är det också väldigt bra att försöka intala hjärnan att översätta snacket till bilder i realtid. Sen är det bara att filma av eller försöka återskapa dom bilder man sett framför sig när personen pratat färdigt. Klippbilder som helt saknar relevans används inte och är slöseri med allas tid och resurser.

Synkens do´s and don´ts

Inledningsvis. En synk är en filmad intervjusituation där intervjuaren ofta befinner sig strax till sidan av kameran medan intervjuoffret eller offren sitter svagt sned-centrerade i en ljussatt stativbild. Reporterns frågor klipps alltid bort och har som enda uppgift att få personerna i bild att självmant föra den verbala handlingen framåt. Offren tittar hela tiden på reportern och låtsas inte om kameran eller för den del fotografen. Baggis, tänker du nu. Sällan Stellan, säger jag!
Enormt många teve program som du tittar på, består i grund och botten av en enda bildlagd synk med ett antal karaktärer. Inget mer, inget mindre. Synkens kvalité är med andra ord mycket viktig för kvalitén på hela programmet. Det finns ett antal sätt att producera den här sortens synk driven reality. Det vanligaste är att man filmar karaktärerna i deras naturliga men ofta iscensatta miljö. Inslagsproducenten iakttar här noggrant allt som händer och antecknar saker som kan komma att bli bra synkfrågor. När en för programmet spännande episod utspelat sig färdigt sliter man in sitt offer i synkmiljön. ”Hur kändes det när Stefan berättade att han hånglat med Mia, och då får du gärna börja med att säga, när jag fick reda på att Stefan och Mia hade hånglat så kände jag…osv”. Detta är ett tydligt bruksexempel på hur en synkfråga kan låta. Man kan inte nog många gånger påpeka hur viktigt det är att frågan måste vävas in i svaret för att det skall fungera. Om man till exempel frågar, hur kändes det när du fick reda på att Stefan och Mia hade hånglat, och får svaret, Skitäckligt såklart, varpå man klipper bort frågan så förstår ju inte tittaren ett dyft av vad det är som är skitäckligt. Tänk istället att svaret skall fungera som en berättarröst som ligger ovanpå bilder av Offret som sitter i förgrunden och ser lite sorgsen ut. När skärpan långsamt flyttas ser man att Stefan och Mia sitter och pratar under skratt och fniss i en soffa lite längre bort. Du måste alltid veta vad du i din vildaste fantasi skulle vilja att ditt offer, din berättarröst sa. Först då kan du styra dina frågor och korrigera svaren så att de kommer i närheten av din vision.
Människor reagerar olika när man sätter dom framför en kamera och slänger ett antal starka lampor i ansiktet på dom. Stöddiga pratkvarnar förvandlas till tunghäftade mongon med flackande blick och introverta blygisar exploderar i ett vulkanutbrott av makalösa sägningar. Det finns ingen erkänd metod att i förväg ta reda på hur ett offer kommer att reagera, dom kan verka coolare än en mentolcigarett enda fram till att du ber din fotograf att trycka på rec. Sekunden senare undrar du hur samme person kan ha problem med att uttala sitt namn utan att avbryta sig själv med egenregi och tvångsmässiga bedömningar av den egna prestationen. Detta, vill jag påstå är det vanligaste problemet när man sätter en teveoskuld framför kameran. Eftersom dom omöjligt kan veta vad som förväntas av dom är det gynnsamt att hålla dom fullkomligt i mörkret när det gäller dina förväntningar. Jag gjorde en gång misstaget att låta en person jag skulle synka ta del av mina tankar och förväntningar på det kommande materialet. Min intention var att få henne att slappna av i vetskapen om vad som skulle pratas om och vilka bitar av de samtalen som skulle komma att driva handlingen framåt. Resultatet blev ödesdigert nog en total låsning och ett sorgligt försök från mitt offer att säga dom sakerna som hon visste att jag ville ha. Istället för att lyssna öppet på frågan och svara reflekterande blir resultatet att man lyssnar efter vilken preparerad information som bäst passar ihop med det som efterfrågas. Det krävs ett riktigt skickligt skådespelarproffs för att klara av att leverera något sådant med trovärdigt resultat och sådana har dom flesta produktioner inte råd med. Det är därför det kallas reality och det är därför du aldrig någonsin skall rucka på den ovisshet som är verklighetens mest vitala fundament.