En av de anledningar som jag ibland befarar bidragit till att jag periodvis stått och trampat vatten min begåvning till trots, är att jag aldig gjort en vettig CV eller en showreel över mitt arbete. Jag har varit pissig på att marknadsföra mig digitalt rent ut sagt. Det är slut på det nu. Jag kommer säkerligen att skriva mer om showreel som en metod att klättra på mediabranschens skrangliga stege när jag utvärderat effekten av denna för mig nya metod.
Jag provar alltså härmed hur det går att lägga upp en video i bloggen. Det är min pinfärska showreel som den gode redigeraren och vännen Mattias Lord hjälpt mig med. Jag skall faktiskt be att få säga att jag tycker att den blev mycket bra. Fullproppad med namedropping och narcisistiska bilder där man som tittare oundvikligen konfronteras med vilket läckert geni jag är. Tanken är att just detta rörliga CV skall fungera som en metkrok för corperate-filmer och inslagsproducentknäck. Därav tonvikten på ganka stiffa synkar med ett kännbart sponsinnehåll.
För er som följer bloggen och inte har sett inslaget med 50cent så kan man ju få ett litet smakprov av klippet.
tisdag 23 september 2008
måndag 22 september 2008
Kort om mötesteknik
Mötestekniskt geniJag vill minnas att det var den hårt satsande deodoranttillverkaren AXE som myntade uttrycket ”first impressions last”. Det gömmer sig ju en ordvits i denna slogan (first-last) men något säger mig att den inte har någon egentlig betydelse. Vad faan skulle det i så fall betyda? Istället är det den direkta betydelsen som jag tänkte belysa en stund.
Det första intrycket är av stor vikt.
När det handlar om att klättra på karriärstegen så är du givetvis behjälpt av att kunna hantera mötessituationer. I synnerhet om mötet syftar till att avgöra om du är en framtida medarbetare eller inte. Jag skulle vilja göra det ytterst tydligt för er läsare att jag blott är en novis när det kommer till mötesteknik och ber er därför att tolka mina råd därefter. Kanske kan någon ha nytta av det jag upplevt, kanske inte.
Självklarhet nummer 1: förbered dig så mycket du kan. Plugga på det som går att plugga på, lär dig namn på folk, tänk ut tänkbara svar på de vanligaste frågorna. I vilken följd skall jag dra mina meriter? Skall jag utelämna någon merit som kan verka misskrediterande på just det här mötet? Ju mer du förbereder dig desto kallare kan du ta det när det blir skarpt läge. Och tro mig, det är alltid ett plus att kunna bevara coolet. Väl inne så skall du försöka tänka dig in i situationen att du är en ovärderlig begåvning, du är Zlatan fast utan Zlatans attityd. Intala dig själv att syftet med mötet är att utröna om det finns ett erbjudande tillräckligt attraktivt för att du skall ödsla ditt geni på det. Hur mycket du än sitter en millimeter från att lägga vantarna på ditt drömjobb som du skulle kunna betala för att få utföra, skall du aldrig visa detta. Det undergräver din trovärdighet och din seriositet. Sedan handlar det mycket om att lyssna. Anteckna gärna lite i ett block och skriv ned saker som du har frågor om eller som kan vara bra att knyta an till. Ju mer du låter din framtida chef prata desto mer får du reda på om vad det egentligen är han eller hon söker. Dessutom anses det allmänt professionellt att vara intresserad och ställa frågor. Ju mer som sägs av mötets andra deltagare, desto större chans att du kan nicka igenkännande och flika in något i stil med ”-Mmm, just det, Monica på 4an, hon är bra!”. Förutsatt naturligtvis att du har haft kontakt med Monica i något sammanhang. Missa aldrig ett tillfälle att markera hur etablerad du är eller hur många du känner. Kontakter är hårdvaluta i mediabranschen.
REGI
VILL DU BLI REGISSERAD AV DEN HÄR MANNEN? Det finns förmodligen ingen del av mediabranschen som är så svår att lära sig om man inte redan från början är utrustad med en viss förståelse för det mänskliga psyket samt en medfödd säljteknik. Att regissera någon annan att leverera din vision kräver mycket i form av social talang, empati, tydlighet och inte minst pondus. Det viktigaste är att du själv har en jävligt tydlig bild av vad du vill åstadkomma. Jag använder gärna kraftuttryck här för att förstärka vikten av påståendet. Först när du vet vad du vill ha ut av en scen eller en synk kan du utstråla den pondus och självsäkerhet som krävs för att den du försöker regissera skall slappna av, sänka garden och ge dig sitt förtroende. Förtroende är allt. Har du en människas förtroende kan du i princip instruera henne att göra vad som helst utan att bli ifrågasatt. Henke Eriksson som är flitigt exemplifierad i den här bloggen har ett fenomenalt sätt att sätta sig i respekt i just synksammanhang. När man jobbar med reality så kommer man oundvikligen att konfronteras med människor som inte besitter någon mediavana alls. Henke satte snabbt deras mänskliga försvarsmekanismer ur spel genom att belysa den enorma betydelsen av deras insats. ”Utan den här synken så blir det i princip inget program!” Sedan lät han dom treva sig fram med ganska vaga instruktioner om vad han förväntade sig. Under tiden ställde han torra frågor och tittade ned i sina papper. När de hade blivit lite svettiga av hans kalla approach tittade han plötsligt upp och sa, -OK, det här funkar inte riktigt, jag vill att du säger så här! Varpå han lade hela och ganska bisarra meningar i munnen på dom. Utan att tveka rapade dom upp exakta kopior av allt som Henke sa åt dom att säga. När dom inte levde sig in tillräckligt kom från Henkes läppar ett klassiskt, -Mmm, skitbra men vi måste ha en version där du stirrar på mig och ser skitchockad ut också, varsågod, det rullar. Man kan kanske spekulera i att Henkes registil slash härskarteknik har styrkan att den får personen att känna sig fri från eget ansvar. Man vallas in i den trygga känslan att man är regissörens verktyg och att allt man gör och säger ligger helt på regissören att motivera och stå upp för. Detta är korrekt om man syftar på regissörens arbetsgivare men man glömmer ofta bort att alla förhoppningsvis miljontals tevetittare inte har en aning om vem regissören är eller att han ens existerar. Tipset, för det är ju ett tips, går alltså ut på att du genom att valla in dina offer i illusionen att du i egenskap av regissör tar på dig hela ansvaret för allt som personen gör och på så sätt hjälper personen att bryta ned hämningar och självkritiska tendenser. Det finns inget utrymme för diplomati om du utövar den här tekniken. Du kan inte säga, -eller vad tycker du? Du skall inte formulera dig vagt i stil med ”jag tror” eller ”vi kanske skulle” överhuvudtaget. Allt du säger måste vara formulerat som vattentäta självklarheter annars spricker illusionen och personen som du försöker forma hittar tillbaka till sin förödande självbevarelsedrift.
torsdag 18 september 2008
Redigeringens fyra budord
Redigerarhumor.
Redigerarhumor är ett ganska nytt begrepp i branschen och karaktäriseras av att redigeraren belyser eller förvrider något i det filmade materialet på ett sätt som inte var tänkt från början. Man kan till exempel göra en slowmotion repris av en medioker bedrift med ett blinkande R i ena hörnet av bilden eller lägga in en grafisk pil som pekar på något i bilden som ögat hade kunnat missa annars. Någon som petar sig i näsan i bakgrunden ovetande om att han är i bild till exempel. Man kan även klippa in så kallade bloopers, sekvenser när programledaren eller personerna i bild råkar säga fel eller göra bort sig. Då klipper man i allmänhet bara in felsägningen eller tabben snabbt för att omedelbart korrigera misstaget med den perfekta tagningen. Ett sätt att signalera lite självdistans och göra programledaren lite mänskligare ibland. Många roliga redigerarskämt når aldrig tittarna tyvärr utan fungerar istället som ett inhouse sätt att roa sig själv och sina arbetskamrater. Det är först på senare tid som man på allvar har accepterat att denna till synes interna humorform fått sippra ut till slutdestinationen.
Ljudeffekter.
Många ljudeffekter skulle kunna hamna under föregående rubrik men långt ifrån alla. Det finns inget som förstärker en stämning eller skapar en känsla lika mycket som en bra ljudeffekt. Här vill jag poängtera att jag även ser musiken och hela ljudläggningen som en ljudeffekt. Om någon till exempel ger ifrån sig ett roligt ljud som knappt hörs kan det ju vara lönt att belysa det genom att dra upp ljudet precis där även om det påverkar ljudkvalitén negativt i övrigt. När jag och Henke Eriksson visade vår HipHopvideo "work that ass" för argentur-mamman Josefin Charpentier gav hon ifrån sig en nästan ohörbart men talande råstön när jag dök upp utan tröja första gången, följt av kommentaren: -Va vältränad du är, väldigt vältränad! Den komiska effekten av klippet multiplicerades tusentals gånger genom att lägga 40 minuter i redigeringen på att få upp volymen på stönet. En annan övning man kan ägna sig åt är att besöka www.findsounds.com och söka på punch. Hundratals roliga smock-ljud som du kan ladda ned. Sedan tar du en sekvens ur en vanlig och helst lite tråkig boxningsmatch och börjar placera ut ljudeffekterna och leka runt. Ett utmärkt sätt att förstå ljudens makt och samtidigt träna på att maximera dess effekt.
Snabba, ungdomliga klipp.
Man brukar säga att en minut färdigklippt teve känns som en timme för tittaren. Det är givetvis en grov överdrift men det känns oerhört ofta som betydligt mer än en minut. I den kommersiella sektorn där jag har hämtat merparten av min erfarenhet jobbar man i princip aldrig med långa, talande klipp som beskådaren kan sitta och suga på alltjämt njutandes lite klassisk musik. Man jobbar vid närmare eftertanke inte med klipp som är tänkta att sugas på överhuvudtaget. Det är snabba, tuffa och ungdomliga klipp som gäller. Ofta inbillar jag mig att det är ett sätt att få den zappande generationen att stanna upp med tummen och tänka "herrejävlar, här händer det grejer vill jag lova". Detta kan ju förvisso funka men det garanterar ju på intet sätt att programmet är bra när man valt att stanna. Kanalerna och produktionspamparna är dock ganska orubbliga i detta avseende så bilda dig inga illusioner om att du ska skapa en nyrenessens för de långsamma och uttrycksfulla klippen. Du kommer att få sparken.
Grafik. Aftereffects.
Även om du inte tänker jobba som redigerare, kräv att någon polare lär dig grunderna i Photoshop eller Illustator. Helst aftereffects. Det är guld värt att kunna skapa grafiska och designmässiga prototyper som beskriver känslan i inramningen. Vidare vill jag här poängtera att grafiken, texten och designen på denna inramning är det som sätter den yttersta känslan på ditt material. Om typsnittet och grafiken är super B så blir ju känslan av hela jobbet super B. Här finns som du redan räknat ut fantastiska möjligheter att putsa upp lystern markant på skitkorvar som tett sig bortom räddning.
Redigerarhumor är ett ganska nytt begrepp i branschen och karaktäriseras av att redigeraren belyser eller förvrider något i det filmade materialet på ett sätt som inte var tänkt från början. Man kan till exempel göra en slowmotion repris av en medioker bedrift med ett blinkande R i ena hörnet av bilden eller lägga in en grafisk pil som pekar på något i bilden som ögat hade kunnat missa annars. Någon som petar sig i näsan i bakgrunden ovetande om att han är i bild till exempel. Man kan även klippa in så kallade bloopers, sekvenser när programledaren eller personerna i bild råkar säga fel eller göra bort sig. Då klipper man i allmänhet bara in felsägningen eller tabben snabbt för att omedelbart korrigera misstaget med den perfekta tagningen. Ett sätt att signalera lite självdistans och göra programledaren lite mänskligare ibland. Många roliga redigerarskämt når aldrig tittarna tyvärr utan fungerar istället som ett inhouse sätt att roa sig själv och sina arbetskamrater. Det är först på senare tid som man på allvar har accepterat att denna till synes interna humorform fått sippra ut till slutdestinationen.
Ljudeffekter.
Många ljudeffekter skulle kunna hamna under föregående rubrik men långt ifrån alla. Det finns inget som förstärker en stämning eller skapar en känsla lika mycket som en bra ljudeffekt. Här vill jag poängtera att jag även ser musiken och hela ljudläggningen som en ljudeffekt. Om någon till exempel ger ifrån sig ett roligt ljud som knappt hörs kan det ju vara lönt att belysa det genom att dra upp ljudet precis där även om det påverkar ljudkvalitén negativt i övrigt. När jag och Henke Eriksson visade vår HipHopvideo "work that ass" för argentur-mamman Josefin Charpentier gav hon ifrån sig en nästan ohörbart men talande råstön när jag dök upp utan tröja första gången, följt av kommentaren: -Va vältränad du är, väldigt vältränad! Den komiska effekten av klippet multiplicerades tusentals gånger genom att lägga 40 minuter i redigeringen på att få upp volymen på stönet. En annan övning man kan ägna sig åt är att besöka www.findsounds.com och söka på punch. Hundratals roliga smock-ljud som du kan ladda ned. Sedan tar du en sekvens ur en vanlig och helst lite tråkig boxningsmatch och börjar placera ut ljudeffekterna och leka runt. Ett utmärkt sätt att förstå ljudens makt och samtidigt träna på att maximera dess effekt.
Snabba, ungdomliga klipp.
Man brukar säga att en minut färdigklippt teve känns som en timme för tittaren. Det är givetvis en grov överdrift men det känns oerhört ofta som betydligt mer än en minut. I den kommersiella sektorn där jag har hämtat merparten av min erfarenhet jobbar man i princip aldrig med långa, talande klipp som beskådaren kan sitta och suga på alltjämt njutandes lite klassisk musik. Man jobbar vid närmare eftertanke inte med klipp som är tänkta att sugas på överhuvudtaget. Det är snabba, tuffa och ungdomliga klipp som gäller. Ofta inbillar jag mig att det är ett sätt att få den zappande generationen att stanna upp med tummen och tänka "herrejävlar, här händer det grejer vill jag lova". Detta kan ju förvisso funka men det garanterar ju på intet sätt att programmet är bra när man valt att stanna. Kanalerna och produktionspamparna är dock ganska orubbliga i detta avseende så bilda dig inga illusioner om att du ska skapa en nyrenessens för de långsamma och uttrycksfulla klippen. Du kommer att få sparken.
Grafik. Aftereffects.
Även om du inte tänker jobba som redigerare, kräv att någon polare lär dig grunderna i Photoshop eller Illustator. Helst aftereffects. Det är guld värt att kunna skapa grafiska och designmässiga prototyper som beskriver känslan i inramningen. Vidare vill jag här poängtera att grafiken, texten och designen på denna inramning är det som sätter den yttersta känslan på ditt material. Om typsnittet och grafiken är super B så blir ju känslan av hela jobbet super B. Här finns som du redan räknat ut fantastiska möjligheter att putsa upp lystern markant på skitkorvar som tett sig bortom räddning.
Redigeringen, den sista utputsen
Även om du inte har tänkt dig att du skall arbeta som redigerare så är det viktigt att du sätter dig in i redigerarens hantverk, hafsverk och oftast också huvudvärk. Det är nämligen i redigeringen som många av produktionens blunders förväntas bli putsade till skinande krom. Inte sällan hör man stressade inslagsproducenter eller fotografer som i sin iver att släta över det faktum att ingen brydde sig om att ta reda på när solen gick ned, och till följd står i bäckmörker med ett halvfärdigt material säga: Äh, det fixar dom i redigeringen! Det är alltså inte helt tacksamt att vara redigerare varje dag i veckan. Trots att det funkar lite som i det ovan nämnda exemplet i vissa fall så råder jag er att försöka undvika den jargongen. Istället är det en utmärkt idé att försöka hänga ut i en redigering, lära sig vad redigeraren väljer att highlighta och vad som åker i papperskorgen. Det skulle kunna liknas vid en intensivkurs i teve produktion. Att förstå hur man i redigeringen jobbar med det inspelade materialet är att förstå hela produktionen. Plötsligt inser man varför en duktig fotograf är duktig och varför en rutinerad inslagsproducent bara behöver jobba hälften så mycket som en orutinerad, och fortfarande få bättre resultat. Genom att skaffa dig en bred förståelse för hela produktionen kommer du automatiskt att signalera att du är redo för mer ansvar vilket ju innebär högre lön och bättre jobb. Vad är det då som är så otroligt spännande med att redigera och framför allt, hur putsar man bäst en skitkorv i redigeringen?
När jag och Henke Eriksson började jobba med Kändiskåt på BIG TV förväntades vi vara insatta i redigeringskonsten vilket vi ju givetvis inte var. Vi var å andra sidan inte helt dumma i huvudet heller så med min känsla för logik och Henkes tekniska besatthet var vi snart uppe i styrfart. En insikt som snabbt etablerades var att mycket hänger på rytm. Att ha rytmkänsla är en sanslös fördel för en redigerare. Man bör alltså egentligen redan under inspelningen ha en känsla av hur inslaget eller scenen skall musikläggas. Är det stompig funk, tung hip hop, hissmusik eller Iggy Pop? Känslan är avgörande för hur du väljer att filma, rama, röra kameran och i slutändan klippa. Om den rytmiska tanken förmedlas från producenten hela vägen ned till redigeringen så kan man alltid luta sig mot en tight och stabilt form när man är färdig. Tyvärr så händer detta allt för sällan och oftast finns det varken tid eller ambition för att förmedla den musikaliska visionen. Det gör det inte mindre proffsigt av dig att tänka på det. När man väl har hittat rytmen man vill använda sig av gäller det ju att hitta bilder och prat som på ett önskvärt sätt berättar det som skall berättas. Detta kan ju låta som en självklarhet men du skall se att denna till synes enkla uppgift kantas av konstanta luckor. Först och främst är det inte ovanligt att det finns en ogenomtränglig diffushet kring vad det egentligen är som skall berättas och då kan det ju vara svårt att hitta bilder till det. Har man rett ut det eller fyllt i luckorna från höften kan ju materialet bjuda på allt från ljudproblem till avsaknad av klippbilder som sätter redigeraren på pottan och tvingar denne att uppfinna hjulet och trolla med knäna för att det skall framgå vad som menas. Filip och Fredrik använder sig ofta av en speciel teknik för att redigera sitt material. deras redigerare har blivit smått geniförklarade för att dom med sin respektlöshet inför traditionens ok etablerat en stil som känns rebellisk och punkigt cool. Det är jumpcuts (dvs när man klipper bort dialog ur en rörlig bild utan att lägga en döljande klippbild med följden att det känns som om den som talar rycker till eller förflyttar sig på en hundradels sekund) och meta TV (dvs när man presenterar det tidigare bannlysta förhållandet bakomkameran. Man kan skämta om att inslagsproducenten är full eller ta med när man sätter mikrofon på sina intervjuoffer) blandat med obefogade grafiska inlägg som snarare förvirrar än hjälper tittaren att förstå. Anledningen till att just Filip och Fredrik kommer undan med bravur tror jag består i att dom är så tydliga med vad dom vill berätta att materialet inte behöver rollas i fernissa. Det är mötet och spontaniteten i situationerna som står i fokus och då kan man unna sig att klippa respektlöst. Det bör här ha framgått att deras redigerare har befunnit sig i en mycket privilegierad situation. De allra flesta måste vara betydligt kreativare än så för att få ihop materialet till något som folk kan tänkas titta på. Tack och lov finns det några generella knep och dom har ni i nästa inlägg.
När jag och Henke Eriksson började jobba med Kändiskåt på BIG TV förväntades vi vara insatta i redigeringskonsten vilket vi ju givetvis inte var. Vi var å andra sidan inte helt dumma i huvudet heller så med min känsla för logik och Henkes tekniska besatthet var vi snart uppe i styrfart. En insikt som snabbt etablerades var att mycket hänger på rytm. Att ha rytmkänsla är en sanslös fördel för en redigerare. Man bör alltså egentligen redan under inspelningen ha en känsla av hur inslaget eller scenen skall musikläggas. Är det stompig funk, tung hip hop, hissmusik eller Iggy Pop? Känslan är avgörande för hur du väljer att filma, rama, röra kameran och i slutändan klippa. Om den rytmiska tanken förmedlas från producenten hela vägen ned till redigeringen så kan man alltid luta sig mot en tight och stabilt form när man är färdig. Tyvärr så händer detta allt för sällan och oftast finns det varken tid eller ambition för att förmedla den musikaliska visionen. Det gör det inte mindre proffsigt av dig att tänka på det. När man väl har hittat rytmen man vill använda sig av gäller det ju att hitta bilder och prat som på ett önskvärt sätt berättar det som skall berättas. Detta kan ju låta som en självklarhet men du skall se att denna till synes enkla uppgift kantas av konstanta luckor. Först och främst är det inte ovanligt att det finns en ogenomtränglig diffushet kring vad det egentligen är som skall berättas och då kan det ju vara svårt att hitta bilder till det. Har man rett ut det eller fyllt i luckorna från höften kan ju materialet bjuda på allt från ljudproblem till avsaknad av klippbilder som sätter redigeraren på pottan och tvingar denne att uppfinna hjulet och trolla med knäna för att det skall framgå vad som menas. Filip och Fredrik använder sig ofta av en speciel teknik för att redigera sitt material. deras redigerare har blivit smått geniförklarade för att dom med sin respektlöshet inför traditionens ok etablerat en stil som känns rebellisk och punkigt cool. Det är jumpcuts (dvs när man klipper bort dialog ur en rörlig bild utan att lägga en döljande klippbild med följden att det känns som om den som talar rycker till eller förflyttar sig på en hundradels sekund) och meta TV (dvs när man presenterar det tidigare bannlysta förhållandet bakomkameran. Man kan skämta om att inslagsproducenten är full eller ta med när man sätter mikrofon på sina intervjuoffer) blandat med obefogade grafiska inlägg som snarare förvirrar än hjälper tittaren att förstå. Anledningen till att just Filip och Fredrik kommer undan med bravur tror jag består i att dom är så tydliga med vad dom vill berätta att materialet inte behöver rollas i fernissa. Det är mötet och spontaniteten i situationerna som står i fokus och då kan man unna sig att klippa respektlöst. Det bör här ha framgått att deras redigerare har befunnit sig i en mycket privilegierad situation. De allra flesta måste vara betydligt kreativare än så för att få ihop materialet till något som folk kan tänkas titta på. Tack och lov finns det några generella knep och dom har ni i nästa inlägg.
måndag 1 september 2008
fitty cen´t
Min avsikt är ju som jag säkert nämnt att alla ni som går och drömmer om att få in en fot i mediabranschen skall kunna läsa er till lite streetsmarta tips på hur ni bäst lyckas med det. Att ha konstant dåligt med pengar är ju förvisso något som de flesta ungdomar är bekanta med privat men när man förväntas skapa något som känns dyrt för en liten peng så krävs det en viss sorts kreativitet som i den här bloggen kommit att kallas ”konsten att putsa en bajskorv blank”. Ett exempel. Jag ombads under arbetet med Grammisgalan att åka till Norrköping och försöka förmå 50 cent som spelade i stan att presentera årets låt. Egentligen ett förklätt sätt att få 50 att sälja dyra telefonröstningssamtal åt TV4. Det hade vi ju ingen orsak att berätta för den sönderskjutne gangster rapparen. Vi kommer till hockeyarenan där konserten ska hållas och ombeds att rigga upp våra grejer i ett rum på andra våning. 50cent skall strax vara klar. Rummet i fråga kan bara beskrivas som vedervärdigt, asfult och ur ett estetiskt perspektiv motbjudande. Tänk er ett klassrum i en skola för förståndshandikappade gamlingar på 70talet så fattar ni grejen. Hur man än gjorde så såg man antingen en bakgrund av gardiner med lila och gröna vikingamönster av vaxbatik eller en smutsig vävtapet med en bred klarlackad furulist en meter upp på väggen. Att tänka sig att en av världens största artister skulle komma in i det rummet om en stund tedde sig lika otroligt som att Samanta Fox skulle kliva in i mitt pojkrum när jag var tretton och låg och fantiserade. Skivbolagsrepresentanten lät meddela att stjärnan var sen så vi började laborera med rummet. Vi använde en gammal diaprojektor som extra ljus, vi tejpade svart gaffa tejp över furulisten och forslade ett par hundra kilo lastgamla bänkar och stolar utanför bild. Resultatet blev i kameran en miljö som såg ut att lukta popcorn och blå läskedryck och lyssnade man riktigt noga kunde man nästan höra Lionell Richi sjunga ”Hello” från en avlägset tryckarorgie. Tre timmar senare kommer helt plötsligt utan den utlovade förvarningen 50cent in med ett par väldigt storväxta vänner. Hey Curtis! Säger jag. Jag går sedan snabbt igenom hur han ska gå och vad han skall säga, visar tejpkrysset där han förväntas stanna och instruerar honom om hur han skall förhålla sig till den bandspelare vi lånat för tillfället i fråga. –That’s all you want me to do? Säger 50 varpå jag svarar att det är korrekt uppfattat. Utan att blinka repeterar 50cent sedan exakt det jag berättat en enda gång som om han vore en maskin, jag ber honom göra samma sak igen så att fotografen kan ta en tajtare bild och 50 gör om sin grej på exakt samma sätt. När han är klar med det apploderar hans storväxta entourage och alla börjar gå sin väg. Här vänder sig 50 till mig och undrar vad det egentligen är han har medverkat i. Jag svarar the Grammis award och får till svar: -The fucking Grammy, fuck that shit man, are you saying it’s for the fucking Grammy, motherfuckers…Jag avbryter här och förklarar hastigt att namnet påminner om Grammy men att det inte finns någon koppling. Good, cause those motherfuckers can suck my dick! Han rusar ut. Här hade jag ju gärna kunnat kunna erbjuda er adressen till klippet på den här sekvensen men det kan jag inte. Den ganska gröna fotografen hade redan börjat packa ner sina kameraprylar. Det var ju ingen katastrof, vi fick det vi skulle ha, men hade han rullat, och har man 50cent i en svinful kurslokal, belyst med en diaprojektor i Norrköping så ska man rulla, då hade han haft en mycket bra story att sätta på sitt verbala CV. Ingen hade någonsin glömt varken klippet eller fotografen. Vad han nu hette.
Budget
Jag vet med flit ganska lite om budgetar. Det ända jag egentligen vet med säkerhet är att budgeten av någon anledning alltid är skitdålig. Jämt när man går in i ett nytt projekt, en produktion, så gör ju alla allt för att skapa en optimistisk och positiv stämning. I alla avseenden hyllar produktionen förutsättningarna som långsamt skall bearbetas ihop till en av de bästa produkterna som sett dagens ljus. Alla utom en. Denna orgie av inbördes beundran frontalkrockar utan undantag ALLTID med en producent eller projektledare som säger den magiska strofen: -Ja, det finns ju inte så mycket pengar i det här projektet! Hittills har jag aldrig varit med om att en produktion har fått slut på pengar? Vem är det som bestämmer att budgeten aldrig kan vara bra?
Svaret på frågan är givetvis dom näringslivspampar och chefer som driver den affärsmässiga delen av mediabranschen. Det ligger otvivelaktigt i aktieägarnas intresse att produktionerna kostar så lite som möjlig förutsatt att kvalitén inte äventyras. Detta justeras genom att låta underbetalade kreatörer och eldsjälar jobba sig till utbrändhet och profitera på deras fackfientlighet och oförmåga att släppa ifrån sig något som inte är det bästa dom någonsin gjort. Tröttnar dom finns det alltid fler att ta av, däri finns inga problem. Man skulle kunna anklaga mig för att vara synisk och kanske rent av en smula bitter när man läser detta men sanningen är att jag inte känner så. Jag tror inte att jag kryddat mina påhopp med särskilt mycket politiska ståndpunkter eller egna känslomässiga ställningstaganden utan anser bara att det är viktigt att känna till arenans alla aspekter för att lyckas. Du styr ju som bekant själv var du vill hamna. Att göra karriär innebär ju inte alltid att komma till toppen. Många kreativa människor, mig själv inräknad, skulle säkert dö av tristess om dom tvingades sitta i TV4s styrelse eller planera övergripande, kanalstrategiska beslut med Jan Scherman i några timmar. Med detta sagt är det fortfarande bra att skaffa sig koll på vad som pågår i kulisserna oavsett vad man har ställt siktet på.
Svaret på frågan är givetvis dom näringslivspampar och chefer som driver den affärsmässiga delen av mediabranschen. Det ligger otvivelaktigt i aktieägarnas intresse att produktionerna kostar så lite som möjlig förutsatt att kvalitén inte äventyras. Detta justeras genom att låta underbetalade kreatörer och eldsjälar jobba sig till utbrändhet och profitera på deras fackfientlighet och oförmåga att släppa ifrån sig något som inte är det bästa dom någonsin gjort. Tröttnar dom finns det alltid fler att ta av, däri finns inga problem. Man skulle kunna anklaga mig för att vara synisk och kanske rent av en smula bitter när man läser detta men sanningen är att jag inte känner så. Jag tror inte att jag kryddat mina påhopp med särskilt mycket politiska ståndpunkter eller egna känslomässiga ställningstaganden utan anser bara att det är viktigt att känna till arenans alla aspekter för att lyckas. Du styr ju som bekant själv var du vill hamna. Att göra karriär innebär ju inte alltid att komma till toppen. Många kreativa människor, mig själv inräknad, skulle säkert dö av tristess om dom tvingades sitta i TV4s styrelse eller planera övergripande, kanalstrategiska beslut med Jan Scherman i några timmar. Med detta sagt är det fortfarande bra att skaffa sig koll på vad som pågår i kulisserna oavsett vad man har ställt siktet på.
Pengar!
Allt handlar om pengar. Klassiskt och tämligen slitet uttryck, javisst. Dock ganska sant.
I teves barndom så hade några generationer media arbetare förmånen att jobba med att fylla en statligt finansierad och fullkomligt fantastisk makapär med rörliga bilder. Fascinationen över själva uppfinningen samt den påtagliga bristen på konkurrens gjorde att programmen inte hade några vinstkrav på sig alls. Inga andra krav heller egentligen. Folk betalade gladeligen några kronor om året för att få tillgång den statustyngda framtidsburken. Det ända dom krävde i gengäld var att få se lite nyheter och så få garva lite åt att någon sa guube istället för gubbe på lördagskvällen.
”The time it is a changing” för att citera Bob Dylan. Ingenting påminner längre om dessa tider mina vänner så jag ser ingen anledning att närmare grotta ner oss i hur det funkade när morfar köpte sin första 14 tums svartvita televisionsapparat, utan låt oss koncentrera handlingen till hur det funkar nu.
Allting handlar om pengar.
Vissa av er kommer tycka att det här kapitlet behandlar fullkomliga självklarheter, andra kommer att tänka, ”shit, är det verkligen så det funkar?” Oavsett är det information som man ibland måste göra sig bekant med för att lyckas.
Visste ni att ett produktionsbolag skulle kunna producera en hel säsong av till exempel ett uppskattat reseprogram med välkända programledare, gå upp till en TVkanal och erbjuda dem att sända det gratis och få ett rungande nej.?? Obegripligt inte sant? Andra gånger kan en slickad säljare stå och vifta med en futtig A4 som beskriver samma program på tevefestivalen i Cannes och kränga iväg formatlicenser för ett antal miljoner. Hur funkar då allt det här? Vem är det som håller i pengarna? Vad är det som styr var de hamnar? Varför har nästan alla produktioner en uttalat dålig budget?
Som jag varit inne på tidigare så bryr sig inte de ekonomiska makthavarna om huruvida du skrattar, ryter, gråter eller dumglor när du tittar på teve, bara du tittar på reklamen. Eftersom konkurrensen är stenhård så gäller det ofta för en kanal att hitta ”sina” tittare. Detta innebär i praktiken att kanalerna försöker att skapa sina egna mediala ekosystem med nischade program och tablåer som skall passa en viss sorts tittare som de andra kanalerna inte fokuserar lika mycket på och som i sin tur skall attrahera en viss sorts reklamannonsörer som tycker att just den kanalen gör mest för deras produkt. Som den gamle Darwin så korrekt uttryckte det: ”the survival of the fittest”, den som bäst anpassar sig till sin unika miljö överlever. Kanalerna är alltså mycket måna om att sända precis rätt program på exakt rätt tid så att största möjliga antal tittare med potential att välja deras kanal framför alla andra just då tittar. På reklamen! Dom är som ni säkert förstår mycket rädda om den här unika positionen som har erövrats med hjälp av dyrköpta rapporter och ännu dyrare bakläxor. Eftersom reklamtid som en effekt av att folk inte tittar lika mycket på den som förr blivit mindre värd måste tevekanalerna tjäna pengar på något annat. När man inte kunde hitta något annat så bakade man in tevereklamen i programmen och vips så behövde man inte betala en krona för de tidigare så svindyra produktionerna. Då kunde reklamtiden vara billigare och vinsten ändå ökas. Tyvärr så var detta någonting som kanalerna inte hade så svårt att vänja sig vid. Praxis blev ganska snabbt att produktionsbolagen förväntades väva in en hel eller del finansiering i programmet, annars behövde dom inte besvära sig med att besöka kanalerna alls. En tredje part gjorde här alltså tveklöst entré på den mediala arenan. En part som var fullkomligt inkompetent när det kom till att göra teve, kommunicera eller underhålla men som lik förbannat skulle sticka näsan i blöt gång på gång. Dom hade nämligen betalat för hela kalaset! Dom hade den ekonomiska makten att sätta hårt mot hårt och säga: om inte Mackan är utklädd till en valpenis rakt igenom hela programserien så blir det ingen programserie! Nu yttrar sig påtryckningarna inte så ofta så utan snarare som att finansiärerna vill se sin logga i bild eller att programledaren skall säga Wow, vilken Bang Olofsen challange alltså! Tre gånger, helst fyra under programmets gång. In det exemplet att den danska lyxelektronikjätten B&O skulle vara finansiär alltså.
När jag jobbade på Strix televisions programutveckling fick jag tillsammans med Henke Eriksson en dag uppdraget att skräddarsy ett programformat åt McDonalds på uppdrag av deras mediabyrå OMD. Programmet skulle rikta sig till den nyligen identifierade prioritets gruppen ”tweens”, ett begrepp som innefattar alla som är för gamla för happy meal men för unga för att konsumera riktig vuxenreklam. Programmet skulle vara ett mellanting av Wild Kids och Vi i 5:an, alltså en tävling med lika delar fysiska utmaningar som ren hjärngympa och allmänbildning. Det var viktigt för McDonalds att bli associerade med smarta och fysiskt aktiva ungdomar och inte dom dumma fetknoppar som programmet skulle få att äta ännu mera hamburgare. Sagt och gjort, vi skapade ett superkul format som jag fick sälja in till marknadschefen på Mcdonkey tillsammans med en viss Maria Hjartman på OMD. Mötet gick i ganska stor utsträckning ut på att jag fick putsa de svador som kom ut ur Hjartmans mun och försöka rädda det som räddas gick inför en förvirrad McDonalds delegation. Dom tyckte hur som helst att ”ARKAD” som formatet hette var toppen och skulle gärna hosta upp en ansenlig budget. Förutsatt naturligtvis att SVT eller TV4 ville sända det på primetime antingen fredag eller lördag. Redan här insåg jag att det aldrig skulle bli någon produktion av projektet ARKAD. Det kunde vara hur gratis det ville, ingen kanal skulle vilja sända det på bästa sändningstid ändå, allra minst de stora kanalerna. Hade man från OMDs sida gjort en lite grundligare behovsanalys från början hade man enkelt sparat en massa människor en massa onödigt arbete. Då hade man ju fått svart på vitt att Mc D bara var intresserade av något som kanalerna aldrig skulle erbjuda. McDonalds har ju en mediabyrå av den anledningen att dom inte själva anser sig kunniga nog att ta dom besluten utan hjälp. I alla branscher finns det skitsnacksproffs vars karriärer går som tåget för att dom super med rätt folk på krogen och för att dom slänger sig med en vokabulär som i kombination med lite tur kan uppfattas som kunskap. I media branschen fullkomligt haglar det tyvärr av dessa karaktärer. Du måste lära dig att identifiera dem, undanröja dem utan att klä av dem brallorna allt för uppenbart. Gör du inte det kommer du troligtvis att få finna dig i att dom kniper dina befodringar gång på gång på gång medan du står och svär tyst för dig själv.
I teves barndom så hade några generationer media arbetare förmånen att jobba med att fylla en statligt finansierad och fullkomligt fantastisk makapär med rörliga bilder. Fascinationen över själva uppfinningen samt den påtagliga bristen på konkurrens gjorde att programmen inte hade några vinstkrav på sig alls. Inga andra krav heller egentligen. Folk betalade gladeligen några kronor om året för att få tillgång den statustyngda framtidsburken. Det ända dom krävde i gengäld var att få se lite nyheter och så få garva lite åt att någon sa guube istället för gubbe på lördagskvällen.
”The time it is a changing” för att citera Bob Dylan. Ingenting påminner längre om dessa tider mina vänner så jag ser ingen anledning att närmare grotta ner oss i hur det funkade när morfar köpte sin första 14 tums svartvita televisionsapparat, utan låt oss koncentrera handlingen till hur det funkar nu.
Allting handlar om pengar.
Vissa av er kommer tycka att det här kapitlet behandlar fullkomliga självklarheter, andra kommer att tänka, ”shit, är det verkligen så det funkar?” Oavsett är det information som man ibland måste göra sig bekant med för att lyckas.
Visste ni att ett produktionsbolag skulle kunna producera en hel säsong av till exempel ett uppskattat reseprogram med välkända programledare, gå upp till en TVkanal och erbjuda dem att sända det gratis och få ett rungande nej.?? Obegripligt inte sant? Andra gånger kan en slickad säljare stå och vifta med en futtig A4 som beskriver samma program på tevefestivalen i Cannes och kränga iväg formatlicenser för ett antal miljoner. Hur funkar då allt det här? Vem är det som håller i pengarna? Vad är det som styr var de hamnar? Varför har nästan alla produktioner en uttalat dålig budget?
Som jag varit inne på tidigare så bryr sig inte de ekonomiska makthavarna om huruvida du skrattar, ryter, gråter eller dumglor när du tittar på teve, bara du tittar på reklamen. Eftersom konkurrensen är stenhård så gäller det ofta för en kanal att hitta ”sina” tittare. Detta innebär i praktiken att kanalerna försöker att skapa sina egna mediala ekosystem med nischade program och tablåer som skall passa en viss sorts tittare som de andra kanalerna inte fokuserar lika mycket på och som i sin tur skall attrahera en viss sorts reklamannonsörer som tycker att just den kanalen gör mest för deras produkt. Som den gamle Darwin så korrekt uttryckte det: ”the survival of the fittest”, den som bäst anpassar sig till sin unika miljö överlever. Kanalerna är alltså mycket måna om att sända precis rätt program på exakt rätt tid så att största möjliga antal tittare med potential att välja deras kanal framför alla andra just då tittar. På reklamen! Dom är som ni säkert förstår mycket rädda om den här unika positionen som har erövrats med hjälp av dyrköpta rapporter och ännu dyrare bakläxor. Eftersom reklamtid som en effekt av att folk inte tittar lika mycket på den som förr blivit mindre värd måste tevekanalerna tjäna pengar på något annat. När man inte kunde hitta något annat så bakade man in tevereklamen i programmen och vips så behövde man inte betala en krona för de tidigare så svindyra produktionerna. Då kunde reklamtiden vara billigare och vinsten ändå ökas. Tyvärr så var detta någonting som kanalerna inte hade så svårt att vänja sig vid. Praxis blev ganska snabbt att produktionsbolagen förväntades väva in en hel eller del finansiering i programmet, annars behövde dom inte besvära sig med att besöka kanalerna alls. En tredje part gjorde här alltså tveklöst entré på den mediala arenan. En part som var fullkomligt inkompetent när det kom till att göra teve, kommunicera eller underhålla men som lik förbannat skulle sticka näsan i blöt gång på gång. Dom hade nämligen betalat för hela kalaset! Dom hade den ekonomiska makten att sätta hårt mot hårt och säga: om inte Mackan är utklädd till en valpenis rakt igenom hela programserien så blir det ingen programserie! Nu yttrar sig påtryckningarna inte så ofta så utan snarare som att finansiärerna vill se sin logga i bild eller att programledaren skall säga Wow, vilken Bang Olofsen challange alltså! Tre gånger, helst fyra under programmets gång. In det exemplet att den danska lyxelektronikjätten B&O skulle vara finansiär alltså.
När jag jobbade på Strix televisions programutveckling fick jag tillsammans med Henke Eriksson en dag uppdraget att skräddarsy ett programformat åt McDonalds på uppdrag av deras mediabyrå OMD. Programmet skulle rikta sig till den nyligen identifierade prioritets gruppen ”tweens”, ett begrepp som innefattar alla som är för gamla för happy meal men för unga för att konsumera riktig vuxenreklam. Programmet skulle vara ett mellanting av Wild Kids och Vi i 5:an, alltså en tävling med lika delar fysiska utmaningar som ren hjärngympa och allmänbildning. Det var viktigt för McDonalds att bli associerade med smarta och fysiskt aktiva ungdomar och inte dom dumma fetknoppar som programmet skulle få att äta ännu mera hamburgare. Sagt och gjort, vi skapade ett superkul format som jag fick sälja in till marknadschefen på Mcdonkey tillsammans med en viss Maria Hjartman på OMD. Mötet gick i ganska stor utsträckning ut på att jag fick putsa de svador som kom ut ur Hjartmans mun och försöka rädda det som räddas gick inför en förvirrad McDonalds delegation. Dom tyckte hur som helst att ”ARKAD” som formatet hette var toppen och skulle gärna hosta upp en ansenlig budget. Förutsatt naturligtvis att SVT eller TV4 ville sända det på primetime antingen fredag eller lördag. Redan här insåg jag att det aldrig skulle bli någon produktion av projektet ARKAD. Det kunde vara hur gratis det ville, ingen kanal skulle vilja sända det på bästa sändningstid ändå, allra minst de stora kanalerna. Hade man från OMDs sida gjort en lite grundligare behovsanalys från början hade man enkelt sparat en massa människor en massa onödigt arbete. Då hade man ju fått svart på vitt att Mc D bara var intresserade av något som kanalerna aldrig skulle erbjuda. McDonalds har ju en mediabyrå av den anledningen att dom inte själva anser sig kunniga nog att ta dom besluten utan hjälp. I alla branscher finns det skitsnacksproffs vars karriärer går som tåget för att dom super med rätt folk på krogen och för att dom slänger sig med en vokabulär som i kombination med lite tur kan uppfattas som kunskap. I media branschen fullkomligt haglar det tyvärr av dessa karaktärer. Du måste lära dig att identifiera dem, undanröja dem utan att klä av dem brallorna allt för uppenbart. Gör du inte det kommer du troligtvis att få finna dig i att dom kniper dina befodringar gång på gång på gång medan du står och svär tyst för dig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
