Synkens do´s and don´ts

Inledningsvis. En synk är en filmad intervjusituation där intervjuaren ofta befinner sig strax till sidan av kameran medan intervjuoffret eller offren sitter svagt sned-centrerade i en ljussatt stativbild. Reporterns frågor klipps alltid bort och har som enda uppgift att få personerna i bild att självmant föra den verbala handlingen framåt. Offren tittar hela tiden på reportern och låtsas inte om kameran eller för den del fotografen. Baggis, tänker du nu. Sällan Stellan, säger jag!
Enormt många teve program som du tittar på, består i grund och botten av en enda bildlagd synk med ett antal karaktärer. Inget mer, inget mindre. Synkens kvalité är med andra ord mycket viktig för kvalitén på hela programmet. Det finns ett antal sätt att producera den här sortens synk driven reality. Det vanligaste är att man filmar karaktärerna i deras naturliga men ofta iscensatta miljö. Inslagsproducenten iakttar här noggrant allt som händer och antecknar saker som kan komma att bli bra synkfrågor. När en för programmet spännande episod utspelat sig färdigt sliter man in sitt offer i synkmiljön. ”Hur kändes det när Stefan berättade att han hånglat med Mia, och då får du gärna börja med att säga, när jag fick reda på att Stefan och Mia hade hånglat så kände jag…osv”. Detta är ett tydligt bruksexempel på hur en synkfråga kan låta. Man kan inte nog många gånger påpeka hur viktigt det är att frågan måste vävas in i svaret för att det skall fungera. Om man till exempel frågar, hur kändes det när du fick reda på att Stefan och Mia hade hånglat, och får svaret, Skitäckligt såklart, varpå man klipper bort frågan så förstår ju inte tittaren ett dyft av vad det är som är skitäckligt. Tänk istället att svaret skall fungera som en berättarröst som ligger ovanpå bilder av Offret som sitter i förgrunden och ser lite sorgsen ut. När skärpan långsamt flyttas ser man att Stefan och Mia sitter och pratar under skratt och fniss i en soffa lite längre bort. Du måste alltid veta vad du i din vildaste fantasi skulle vilja att ditt offer, din berättarröst sa. Först då kan du styra dina frågor och korrigera svaren så att de kommer i närheten av din vision.
Människor reagerar olika när man sätter dom framför en kamera och slänger ett antal starka lampor i ansiktet på dom. Stöddiga pratkvarnar förvandlas till tunghäftade mongon med flackande blick och introverta blygisar exploderar i ett vulkanutbrott av makalösa sägningar. Det finns ingen erkänd metod att i förväg ta reda på hur ett offer kommer att reagera, dom kan verka coolare än en mentolcigarett enda fram till att du ber din fotograf att trycka på rec. Sekunden senare undrar du hur samme person kan ha problem med att uttala sitt namn utan att avbryta sig själv med egenregi och tvångsmässiga bedömningar av den egna prestationen. Detta, vill jag påstå är det vanligaste problemet när man sätter en teveoskuld framför kameran. Eftersom dom omöjligt kan veta vad som förväntas av dom är det gynnsamt att hålla dom fullkomligt i mörkret när det gäller dina förväntningar. Jag gjorde en gång misstaget att låta en person jag skulle synka ta del av mina tankar och förväntningar på det kommande materialet. Min intention var att få henne att slappna av i vetskapen om vad som skulle pratas om och vilka bitar av de samtalen som skulle komma att driva handlingen framåt. Resultatet blev ödesdigert nog en total låsning och ett sorgligt försök från mitt offer att säga dom sakerna som hon visste att jag ville ha. Istället för att lyssna öppet på frågan och svara reflekterande blir resultatet att man lyssnar efter vilken preparerad information som bäst passar ihop med det som efterfrågas. Det krävs ett riktigt skickligt skådespelarproffs för att klara av att leverera något sådant med trovärdigt resultat och sådana har dom flesta produktioner inte råd med. Det är därför det kallas reality och det är därför du aldrig någonsin skall rucka på den ovisshet som är verklighetens mest vitala fundament.