Kort om klippbilder

Klippbilder, etableringsbilder och så kallade stockar är det som motsvarar muskler och hud om produktionen var en kropp. Pratet och handlingen är skelettet. Av alla som kan tänkas ha åsikter om klippbilder så finns det ingen yrkesnisch som kan mäta sig med redigerare. Vill du snabbt och enkelt lära dig vad som efterfrågas så skall du sitta med i redigeringen och gärna fråga vad som funkar och inte. Rent generellt handlar det givetvis om att man vill ha flyt i materialet. Låt oss för enkelhetens skull säga att vi har filmar en tant som vattnar blommorna. Fotografens jobb är ju att vara observant på vad som händer och tänka utifrån det färdiga materialet. Man orkar ju som tittare inte glo hur länge som helst på en och samma bild av tanten. Fotografen lägger kanske märke till att gummans katt sitter och tittar på från köks soffan. Då rör han sig, om han är duktig, snabbt som blixten till en vinkel där gumman vattnar och katten skymtas i bakgrunden, han rullar på den bilden i tio sekunder varpå han ännu snabbare kilar närmare katten och filmar den i närbild i tio sekunder. Tio sekunder kan i detta läge kännas som en evighet men, det anses likafullt vara ett heligt minimum för bilder. Sedan plockar han lite närbilder på när vattnet lämnar kannan och landar på plantan. Om inslagsproducenten och fotografen har ett fint och fungerande samarbete så kan fotografen även ta sig friheten att ge gumman lite regi i stil med ”kan du göra den där rörelsen med kannan precis som du gjorde en gång till”. Av princip så ska fotografen enligt min mening aldrig blanda sig i regin när det handlar om vad någon säger, känner eller hur någon gör något så länge det inte handlar om rent bildmässiga synpunkter. När man tar klippbilder är det heller inte lika känsligt att stämningen hanteras med samma silkeshandskar som i andra reality situationer. Ett påstående i branschen är att man aldrig kan ha för många klippbilder. Detta är en sanning med modifikation. Sant är att det är skönt att ha ett brett urval av olika klippbilder från varje miljö som man arbetat i. Falskt är att tjugo olika klippbilder på samma katt som sitter i den där peeeeerfekta positionen i det härliga ljuset. Det räcker med en bra bild a´tio sekunder. När någon pratar är det också väldigt bra att försöka intala hjärnan att översätta snacket till bilder i realtid. Sen är det bara att filma av eller försöka återskapa dom bilder man sett framför sig när personen pratat färdigt. Klippbilder som helt saknar relevans används inte och är slöseri med allas tid och resurser.

Synkens do´s and don´ts

Inledningsvis. En synk är en filmad intervjusituation där intervjuaren ofta befinner sig strax till sidan av kameran medan intervjuoffret eller offren sitter svagt sned-centrerade i en ljussatt stativbild. Reporterns frågor klipps alltid bort och har som enda uppgift att få personerna i bild att självmant föra den verbala handlingen framåt. Offren tittar hela tiden på reportern och låtsas inte om kameran eller för den del fotografen. Baggis, tänker du nu. Sällan Stellan, säger jag!
Enormt många teve program som du tittar på, består i grund och botten av en enda bildlagd synk med ett antal karaktärer. Inget mer, inget mindre. Synkens kvalité är med andra ord mycket viktig för kvalitén på hela programmet. Det finns ett antal sätt att producera den här sortens synk driven reality. Det vanligaste är att man filmar karaktärerna i deras naturliga men ofta iscensatta miljö. Inslagsproducenten iakttar här noggrant allt som händer och antecknar saker som kan komma att bli bra synkfrågor. När en för programmet spännande episod utspelat sig färdigt sliter man in sitt offer i synkmiljön. ”Hur kändes det när Stefan berättade att han hånglat med Mia, och då får du gärna börja med att säga, när jag fick reda på att Stefan och Mia hade hånglat så kände jag…osv”. Detta är ett tydligt bruksexempel på hur en synkfråga kan låta. Man kan inte nog många gånger påpeka hur viktigt det är att frågan måste vävas in i svaret för att det skall fungera. Om man till exempel frågar, hur kändes det när du fick reda på att Stefan och Mia hade hånglat, och får svaret, Skitäckligt såklart, varpå man klipper bort frågan så förstår ju inte tittaren ett dyft av vad det är som är skitäckligt. Tänk istället att svaret skall fungera som en berättarröst som ligger ovanpå bilder av Offret som sitter i förgrunden och ser lite sorgsen ut. När skärpan långsamt flyttas ser man att Stefan och Mia sitter och pratar under skratt och fniss i en soffa lite längre bort. Du måste alltid veta vad du i din vildaste fantasi skulle vilja att ditt offer, din berättarröst sa. Först då kan du styra dina frågor och korrigera svaren så att de kommer i närheten av din vision.
Människor reagerar olika när man sätter dom framför en kamera och slänger ett antal starka lampor i ansiktet på dom. Stöddiga pratkvarnar förvandlas till tunghäftade mongon med flackande blick och introverta blygisar exploderar i ett vulkanutbrott av makalösa sägningar. Det finns ingen erkänd metod att i förväg ta reda på hur ett offer kommer att reagera, dom kan verka coolare än en mentolcigarett enda fram till att du ber din fotograf att trycka på rec. Sekunden senare undrar du hur samme person kan ha problem med att uttala sitt namn utan att avbryta sig själv med egenregi och tvångsmässiga bedömningar av den egna prestationen. Detta, vill jag påstå är det vanligaste problemet när man sätter en teveoskuld framför kameran. Eftersom dom omöjligt kan veta vad som förväntas av dom är det gynnsamt att hålla dom fullkomligt i mörkret när det gäller dina förväntningar. Jag gjorde en gång misstaget att låta en person jag skulle synka ta del av mina tankar och förväntningar på det kommande materialet. Min intention var att få henne att slappna av i vetskapen om vad som skulle pratas om och vilka bitar av de samtalen som skulle komma att driva handlingen framåt. Resultatet blev ödesdigert nog en total låsning och ett sorgligt försök från mitt offer att säga dom sakerna som hon visste att jag ville ha. Istället för att lyssna öppet på frågan och svara reflekterande blir resultatet att man lyssnar efter vilken preparerad information som bäst passar ihop med det som efterfrågas. Det krävs ett riktigt skickligt skådespelarproffs för att klara av att leverera något sådant med trovärdigt resultat och sådana har dom flesta produktioner inte råd med. Det är därför det kallas reality och det är därför du aldrig någonsin skall rucka på den ovisshet som är verklighetens mest vitala fundament.

Frilansarens förbannelse

En frilansare in ACTION

En övervägande del av de som arbetar i mediavegetationen är frilansare. Detta betyder i korthet att du är kontraktsanställda för den produktion eller det uppdrag du för närvarande håller på med. När kontraktet löper ut är du fri att vända dig var som helst för att hitta på något nytt som någon kan tänkas betala dig för.
Som du säkert förstår vid det här laget så är det ofta en stressig och ångestladdad situation att befinna sig i. Få media arbetare har råd att gå en månad utan att kunna skicka en faktura så det gäller att försöka bli knuten till ett nytt projekt så fort man jobbat klart med något. Michael Porseryd, vice koncernchef och operativ chef för alla bolagen i Metronomekoncernen, uttryckte när jag intervjuade honom en fascination för frilansarens inställning. ”I vår bransch räcker det inte med att erbjuda fast anställning. Ibland är det just det som folk vill undvika och på så sätt skiljer sig arbetsklimatet radikalt mot andra industrier”.
Det är med andra ord en unik och synnerligen spännande situation att kasta sig in i. Ha bara i åtanke att detta system även medför en rad ganska irriterande, frustrerande och stundtals idiotiska biverkningar.

Här följer en sammanställning.

Hamstersyndromet
Eftersom alla dina kollegor kommer att göra allt för att framstå som den mest kompetenta och oumbärliga personen i omlopp så gäller djungelns lag. Ingen, utom möjligtvis någon högt uppsatt som verkligen tror på dig, kommer att bjuda på sina erfarenheter, insikter, kontakter eller kunskaper. Du är ensam med dina problem och dina gåtor. Alla hamstrar tills det är dags för möte med viktiga, inflytelserika beslutsfattare av något slag och först då droppar man sin expertis och sin erfarenhetsbaserade visdom för att man skall framstå som värdefullare än alla andra vid bordet. Inte skulle du vilja ge bort det möjligheten genom att slösa bort alla dina raketer på dina medarbetare så att dom kunde få idéer som dom berättade för chefen? Då skulle ju säkert dom och inte du få förfrågan att göra nästa projekt eller nästa säsong. Det här beteendet får ju den konsekvensen att samarbeten går trögt, kommunikation blir dålig, synergieffekter uteblir och stämningen blir ogästvänligt paranoid. Är det någon som tror att det ovan beskrivna scenariot är en bra grogrund för utveckling och resultat?

Delaysyndromet
Jippie! Du har fått ett välbetalt jobb på en spännande produktion efter en tid av tom plånbok och tummrullande. Livet leker. Trist bara att du trots detta måste leva som en lodis i två månader på grund av delaysyndromet. Som frilansare är du först efter att du jobbat i en månad berättigad att skicka en faktura till din uppdragsgivare. Din uppdragsgivare har med största sannolikhet fått dig att skriva på ett kontrakt där det står att det tar trettio dagar att betala ut några pengar från och med datum för erhållen faktura. Resten kan du räkna ut. Trots att du glider runt och förväntas vara en hal och skön mediestekare med ansvar och pondus så är du fattigare än en finnig student. Något som din naturliga instinkt försöker få dig att dölja. Har du väl kommit i kapp det här syndromet och dina jobb krokar på varandra direkt så har du inga problem alls. Men, så fort det är en lucka på en månad som äter upp dina besparingar så har du en 60 dagar lång uppstart framför dig igen innan du åter får stoppa gröna lappar i fickorna. Det är en lång tid. Andra branscher med mycket småentreprenörer löser det här problemet genom att späda ut uppdragen med svartjobb som ger omedelbar betalning och lyckas därmed motverka delay-effekten. Hittills har jag aldrig sprungit på så mycket som en svart krona i mediebranschen.

Otrygghetssyndromet
Ganska krasst skulle man kunna säga att livet som frilansare bjuder på lika delar skit och hallon kola. Ibland känns det mäktigt att vara sitt eget företag men ganska ofta frågar jag mig varför och om det verkligen är värt det. All den trygghet som socialdemokratin under 1900talet förhandlat och reformerat fram åt sina arbetare blir som bortblåst i samma sekund som du blir med F-skattesedel. Ingen arbetslöshetskassa, ingen semester, ingen betald sjukdomsfrånvaro eller några förmåner över huvud taget. Givetvis kan du skaffa dig det mesta av detta om du jobbar heltid med att sätta dig in i snåriga och synnerligen bajsnödiga byråkratiska blanketträsk. Problemet är bara att du inte hinner göra ditt andra jobb då, med följden att ditt företag går åt helvete. Som du förstår är detta ett loose loose senario. Antingen avnjuta samhällets varma skyddsnät och vårdande barm men inte hinna jobba, eller jobba som ett djur mer vetskapen att man är rökt om man blir utan uppdrag eller råkar bli sjuk. Låt dig för all del inte avskräckas, så länge du jobbar, lyckas och håller dig frisk så är det toppen att vara frilans. Tills du får revision.

Kommande rubriker

Frilansarens eviga snålhet, Kort om klippbilder, synkens psykologi och en längre intervju med Michael Porseryd om media karriär, tips och trix. Detta är vad ni har att se fram emot den närmsta tiden här på Kromkorven. Intervjun skall jag för övrigt hugga tag i om en kvart så jag förbereder mig nog en stund. Ciao

Jobba när du inte jobbar!

Jag nämnde i förra kapitlet att det finns metoder för att undvika att hamna i en arbetsmässig jojo rytm där man ena stunden känner sig fullkomligt överflödig för att i nästa bli dränkt i arbete som skall göras för fem minuter sedan. Här skulle jag ju kunna prata om vikten av att fördela arbetet och planera. Jag skulle kunna prata om hur man bäst utnyttjar produktionsassistenter eller hur man på bästa sätt ser upptagen ut när man inser att man inte vet vad man hållit på med dom senaste timmarna framför datorn. Men det ska jag inte. Istället skall jag tipsa om något annat. Att arbetet har en tendens att bunta ihop sig är det svårt att göra någonting åt. Man skickar en massa mail och försöker planera allt från inspelningar till möten och plötsligt ramlar allt in samma eftermiddag. Jag tror att det är ofrånkomligt. Här gäller det givetvis att vara flexibel, smart, positiv till sinnet, lugn och lite lagom blasé. Även om alla gör sitt bästa för att dölja det så vet dom allra flesta i branschen att deras arbete inte är så in i helvete viktigt som folk vill göra gällande. Exempel. Jag hjälper ibland min vän Stor Mackan som har en markentreprenad firma. Grovt översatt så lägger han sten. Jag byggde en sprängstensmur vid en 1800tals villa i Nacka för några år sedan på uppdrag av honom. Man tar stora, oregelbundna stenar på mellan femton och trettiofem kilo och pusslar upp så att ytan utåt blir så platt och finskarvig som möjligt. Sedan bakgjuter man det efter hand med cement så att det blir stabilt. Man jobbar med hundra miljoner år gammal granit från det Svenska urberget, man tjänar mer än en teveproducent och resultatet kommer att överleva din egen vistelse på den här planeten. Troligtvis kommer min femton meter långa, en och en halv meter höga mur att stå där den står långt efter att alla mina teveserier slutat sändas och ingen kommer att tycka att det jag gjorde för tevebranschen är värt att komma ihåg. Det är alltså inte så viktigt. Du tjänar, anser jag, på att ha en aura runt dig som signalerar att du har förstått att det inte är så viktigt. Samtidigt som du måste signalera att det är oerhört viktigt att DU får rätt förutsättningar att göra ett professionellt jobb. Dessa två saker är inte de samma. Låt dig inte luras att tro det. Det är inte helt omöjligt att tappa spåret en smula när man sitter i sitt kök och läppjar belåtet på lite kallt riesling märker jag. Jag skall därför göra ett försök att återgå till det egentliga. När du sitter vid en dator på en redaktion, oavsett vad ditt uppdrag består i, så kommer du ibland tänka, vad skall jag göra nu? Dom allra flesta kommer att svara sin egen fråga med: Jag går ut på nätet och busar lite, ingen kommer att se skillnad. Faktum är att det är supersvårt att se skillnad på någon som granskar lite siffror i ett exeldokument och någon som sitter och glor på youtube. Jag kan med säkerhet säga att jag inte besitter förmågan. Det ruttna i detta är att det av någon anledning verkar som att ingen vill erkänna att man ibland inte har något vettigt att göra. Alla är så rädda för att känna sig onödiga att man till och med anamar en psykologisk reflex som jag har döpt till ”avdragsgill reflexen”. Låt mig utveckla. Alla i mediabranschen med några få undantag är frilansare. Det innebär att dom är småföretagare. Det innebär att dom på ett eller annat sätt sköter sin bokföring. När man jobbar med teve så sitter man ibland och bläddrar bland månadens skörd av kvitton och kommer på sig själv med att dikta upp de mest absurda anledningarna till att ett visst kvitto skulle vara avdragsgillt i firman. ”Uuum, en tub kaviar skulle jag kunna tvingats köpa för att jag skulle göra en kaviar animation till en pilot som aldrig blev av om skatteverket skulle fråga”. På samma sätt påstår jag att mediaarbetaren sitter framför sin dator på kontoret och tänker, ”Uuuum, jag youtubar runt lite och letar inspiration till något som jag inte vet vad det är eller varför jag skulle behöva, det är ju mitt jobb att hålla mig uppdaterad med alla trender inom rörlig kultur jada, jada……” Personligen tror jag att branschen skulle må bättre om man började vara lite mer ärlig med vad det var man pysslade med på dagarna. Vi kanske kunde dra nytta av att folk satt och förströdde sig. Börjar man till exempel faktiskt tänka i termer av vad som kunde gynna projektet när man är ute och softar på nätet så kan det hända att man springer på något som gör en till hela redaktionens hjälte. Det finns även andra sätt att förvalta den tid som inte fylls automatiskt med måsten. Det är min uppriktiga tro att den som lyckas förvalta dötid bäst har ett enormt försprång mot sina kollegor. Att titta på youtube och låtsas att man granskar ett exeldokument ger dig nämligen inte något försprång alls. Det handlar om att synas, inte om att gömma sig. Det bästa man kan göra är alltså inte att kamouflage-jobba när man inte har ett skvatt att göra. Det bästa är att göra sig sedd. Om vi förutsätter att du jobbar på ett produktionsbolag med flera olika redaktioner och ett större antal medarbetare så blir det enkelt för mig. Så ser nämligen min situation ut för närvarande. Ju mer du nätverkar och lär känna människor utanför din egen redaktion, ju större chans att du kommer att få jobberbjudanden i framtiden. Självklart står detta även i relation till kvalitén på ditt nätverkande. Du kan ju inte komma in som prod ass (produktions assistent) och köra runt som värsta Peter Siepen sociala geniet från dag ett. Folk kommer att genomskåda dig och göra dig till sin fiende eftersom alla i slutändan tävlar om samma jobb när det kommer till kritan. Du måste använda den klassiska metoden ”sneak n´snatch”. Den går i all enkelhet ut på att du flexar dig själv utan att göra några egentliga sociala närmanden. Det mest påtagliga sättet är att bli en walk and talker. Nästan alla mediajobb innebär att man pratar en fruktansvärd massa i telefon. Detta är något som du oundvikligen kommer att behöva bli ett fullfjädrat proffs på och jag skall återkomma till hur du skall gå till väga. Just nu skulle jag däremot vilja ge dig rådet att alltid promenera runt i alla tänkbara hörn av företaget när du ringer. Samt att se mycket allvarlig och fokuserad ut under tiden. Även om du bara fått i uppdrag att boka en mikrofon till på fredag så ska du föreställa dig att du är i färd med att knyta ihop de sista trådarna i en för firman viktig affärsuppgörelse. Sätt dig för all del gärna i ett konferensrum som du inte bokat och för ditt samtal där. Särskilt om det har glasfönster ut mot offentliga delar av lokalen. Skulle högsta chefen och en delegation av viktigpetrar ha bokat rummet så ler du bara ursäktande och går ut när dom stövlar in. Det ser bra ut för firman att det sitter folk och för viktiga samtal i alla osannolika hörn av lokalen. Att bli utschasad är med andra ord ett plus. Chefen ser dig, hans eller hennes viktiga gäster lika så. Du kan aldrig veta när du springer på någon igen för att skina upp i ett leende och säga, hej, förlåt att jag knyckte ert konferensrum sist. Jag var tvungen att ringa ett förtoligt jobbsamtal. Det finns en person på mitt nuvarande jobb som är fenomenal på detta. Vi kan kalla honom Filip, han får auto uppdateringar av den här bloggen. Han spenderar nästan all dötid till att promenera runt och glatt morsa på före detta medarbetare, chitt chatta och prata om mer eller mindre relevanta tekniska landvinningar. Man kan hur man än vrider och vänder på saken inte förneka att Filip har framtiden för sig. Han har förvisso utseendet på sin sida och kan även luta sig tillbaka på en klanderfri tolkning av mediabranschstilen, rent klädmässigt. Men det som gör honom till en av de starkaste kandidaterna till en blixtkarriär är hans förmåga att mingla på jobbet.

Tidsbristens psykologi

Alla har inte tid att blogga lika mycket som min goda kamrat Isabella Löwengrip. Sannerligen inte jag och det grämer mig periodvis något fruktansvärt. Jag pratade med Isabella, när vi sågs här om dagen i samband med en teve inspelning, om att det måste kännas angstigt att inse att man, från att ha gjort något otvingat som man tycker är kul, helt plötsligt MÅSTE blogga för annars blir folk besvikna och affärerna sviker. Ett mer påtagligt exempel på när hobbyn blir arbete kan jag inte komma på. Nu handlar inte den här bloggen om bloggar egentligen utan om att göra karriär inom media. I Bellas fall är det i och för sig en ganska väsentlig del av hennes mediakarriär så helt ovidkommande är det inte. Precis på det sätt som jag upplever att jag inte har tid att underhålla den här bloggen tillräkligt mycket, precis så upplever vi hela våra liv att det är något som vi inte hinner med riktigt. Känner ni igen det. Jag brukar dela in de saker jag inte känner att jag hinner med i två kategorier. Roliga saker som jag inte har tid till och tråkiga saker som jag inte har tid till. De tråkiga är jobbigast så klart. Här handlar det ju om att inte tveka utan bara göra. Rensa hjärnan från allt annat och gå in totalt i vad du gör. Ofta är det ju på bekostnad av något som vi hellre skulle vilja ägna oss åt som vi gör tråkiga saker. Då brukar jag tänka det är en lyx att ha en massa roliga saker som ligger och väntar på en. Jag säger till min fru att vi är lyckligt lottade som har så många roliga saker att se fram emot att vi inte hinner med allt skoj. Mediabranschen i den form som jag lärt känna bjuder på en bizarr mix av känslan av att vara överflödig och uttråkad och sekunden senare dränkt i arbete, ansvar och bekräftelse. Det är väldigt uttömmande för psyket att kastas mellan dessa ytterligheter hela tiden. Man blir tröttare av det än att leverera på topp hela tiden tror jag. Det behövs alltså metoder för att lära sig att hantera detta och i den bästa av världar, lära sig att hela tiden leverera på topp, även om det inte finns något att leverera. Detta skall jag återkomma till i nästa inlägg.

Njuta livets goda

En kopp kaffe och en Davidoff på balkongen säsongen är över

Här kommer en liten annons för er som varit och snokat på Kromkorven men ännu inte riktigt uppmanat orken att sätta tänderna i den periodvis hisnande läsningen. Du behöver inte vara särskillt intresserad av något annat än att komma vidare i livet för att uppskatta den här bloggen. De tips och tankar som presenteras går enkelt att applicera på stora delar av våra liv då mycket ju i slutänden handlar om att kommunicera. Jag föreslår att du går tillbaka till det första inlägget, sätter läpparna runt en kopp nybrygt, ekologiskt kaffe och börjar söka dig in i sanningarnas tempel. Vill du dessutom röka en cigarr kan jag rekomendera en liten davidoff som säljs i Sture gallerians tobak för 44 sek. Säg att du vill ha den som jag brukar köpa så vet damerna bakom disken. Har du ingen möjlighet att röra dig fritt med din dator medans du läser, fikar och röker så kan jag tipsa om en liten micro dator från LG som just nu ingår om man knyter upp sig på Telia trådlöst bredband i 24 månader. Ingenting står nu längre mellan dig och den livskvalité som du förtjänar. Go grab it!

Kaffets betydelse

En rykande kopp kaffe

Kaffe är en av de viktigaste verktygen på ett produktionskontor. Kolla alltid vad det är för kaffe dom serverar när du kommer till en potential arbetsplats. Är kaffet bra är sannolikt även stämningen OK. Här kommer n kort sammanfattning av den rådande situationen utifrån min, ytterst personliga smak.
1. Meter - både utsökt bryggkaffe och en maskin som gör fungerande fin kaffe till dom som gillar det.
2. Baluba- bra brygg men bara enkelbryggare. Ofta slut. Finfin finkaffeapparat. Tillgång till kakor.
3. Strix - Klassisk maskin som gör allt. Hyfsat kaffe och bra köks häng.
4. Münchenbryggeriet - Här ligger TV3, TV6 och Ztv mm. MTG med andra ord. Gräsligt kaffe från en gräslig automat. Mycket cost control i väggarna här men det får vi återkomma till en annan gång.

Fota fota fota!

Mikkey Dee of MÖTORHEAD at Berns salonger STHLM

Det här är ett tipps som är kort men viktigt. Du vill göra karriär inom media. Så långt är vi överens. Tippset kommer här: Skaffa en bra kamera, gör det till din första riktiga investering, och fota allt coolt som du råkar få hänga med på. Bete dig som ett proffs, fråga ibland om det är OK att ta stillbilder som ett komplement till något annat. Oftast kan du dock bara köra på. Om du tydligt etablerar att du är en kameraperson som använder kameran som ett arbetsredskap till gud vet vad så kommer artister och folk i allmänhet sluta lägga märke till att du fotar allt. Hur ska detta kunna hjälpa dig i din karriär kanske du tänker. Faan, när jag tänker efter så kan jag inte riktigt speca vad den stora uspen består i. (USP = Uniqe selling point = uttryck som används flitigt i bland annat mediabranschen). Jag antar att det är min intution som säger mig att detta är bra. Detta blir därför ett råd till i samma avsnitt. Lita alltid på din intution. Din första känsla är nästan alltid rätt.

Den jag älskar älskar jag

Här kommer ett särdeles spontant inlägg på grund av bilden ni ser framför er. Den föreställer en så kallad whiteboard i ett av de större mötesrummen på produktionsbolaget Meter film och television AB som bland annat producerar IDOL. Någon har gjort det som jag på många sätt har för avsikt att göra med den här bloggen (som skall bli en bok), nämligen krafsa ned receptet på framgång en gång för alla. Hur skapar man succé i tevebranschen? Någon glömde sudda och nu sitter vi här med svaret framför oss som en medial pandoralåda. Bilden är ju en smula otydlig så jag betar igenom betydelsen av det vi kan se framför oss.
Inringat och understruket i överkant ser vi rubriken. Hur gör man TV. Detta är frågan. Sedan radar vi upp svaret i listform. "Casting - Ska va bra". Casting är namnet för en ganska absurd sport som går ut på att man ska stå med fiskespö på land och sikta på olika saker med draget. Det är också benämningen på att värva deltagare till ett teveprogram. Hitta rätt karaktärer eller skådespelare till det som skall spelas in. Sedan kommer "förproduktion - före själva produktionen". Meningen i sig är ju ungefär lika kaka på kakig som Sannes gamla danska hitlåt "den jeg elskar, elskar jeg!" Vi förstog första gången så att säga. Det mesta som kan rubriceras som solitt tevekneg döljs dock inom denna term så det är inget man kan hoppa över. "Inspelning - Nu kör vi". Det syns dåligt på grund av den reflekterande blixten men så står det. Jag tolkar detta som ett sätt att peppa samtidigt som det ju otvivelakigt handlar om en förklädd varning. När produktionen väl sätter igång är det åt helvete för sent att försöka ändra på något. "Efterbearbetning - I redigering". Här ska de hittills oåterkallerliga misstagen putsas bort av en nikotinspäckad redigerare. Folk från olika intresseläger skola komma in och hänga över stackarens axel och säga motsägelsefulla saker till snuset är slut. "Personal - rätt man på rätt plats." Detta är väl egentligen lite av en självklarhet i de flesta branscher, så även i the making of teve-succé. "Budget - tänk plånbok." Redan på denna introduktionsnivå etablerar man alltså det som kromkorven många gånger tagit upp, "det finns aldrig någon budget!" Jag utgår ifrån att denna whiteboard har använts av någon som haft på dagordningen att briefa några prao-elever som aldrig satt foten i en teveproduktion. Det är skrämmande att man redan här börjar prata plånbok som om man ville plantera ett dåligt förhandlingsläge om de mot förmodan skulle komma tillbaka och söka jobb i framtiden. Den sista och mycket kryptiska ingrediensen "övriga frågor" måste vi anta står för allt det där som ingen människa riktigt kan ta på. Kemin, magin, slumpen, turen, vansinnet och skitkorvsputsningens kvalité i alla led av produktionen. Självklart stod det inte "efterbearbetning - bajskorven putsas till krom". Praoeleverna hade fått för konstiga tankar i sina förväntansfulla skallar. Dom hade precis lärt sig hur man skapar succé inom mediabranschen men blivit snuvade på den viktigaste pusselbiten. Konsten att putsa en bajskorv blank. Låt oss innerligt hoppas att dom är trogna läsare av denna blogg som skall bli en bok.

Onepager....forts.

Marcus Frendberg. Det var namnet!

En onepager är precis vad det låter som, en enkel A4 som beskriver ett teveformat. Man utgår här från att de tevechefer som skall köpa det du vill sälja är otåliga och bortskämda med fantastiska format. Har du inte förklarat på ett huj hur bra ditt format är och varför det kommer att få kanalens potensiella tittare att tejpa fast sig själva i tevesoffan så somnar cheferna eller trycker på en knapp till en fallucka eller, hemska tanke, slår på en gong gong så att du måste ge upp. Inget av dessa exempel kommer ju inträffa även om det skulle vara roligt. Men, korthet och koncishet är som i alla branscher ett plus. Det finns en klassisk historia om en av Hollywoods bästa "pitchare" genom tiderna. Det sägs att han gick in till en stor filmbolagsdirektör med ett unket manus till en skräckfilm om en mördarhund och att han lyckades snacka sig till ett multimiljon kontrakt med en enda strof, It's like Jaws, on paws! Filmen, hävdade han, var som kassasuccén "hajen" fast med tassar. Att detta snille använde den billigaste sortens bildspråk och ett inte särskillt kreativt rim är nog ingen slump. Att använda värden och bilder som människor kan ta till sig är ett prima sätt att få dom att se det som du ser. Det finns aldrig någon anledning att krångla till någonting bara för att det skall vara annorlunda. En mycket vanlig teveskada är att man tror att tittarna enbart efterfrågar saker som dom aldrig har sett tidigare. Därför så strävar man konsekvent efter att förnya och förnya och förnya. Jag tror att man ibland skall försöka förbise sin iver att fräscha upp allting. Jag tror att folk ibland tycker att det är skönt att känna igen något som dom vet att dom tycker om, som dom inte behöver skapa sig en ny uppfattning om. Dom kan bara luta sig tillbaka i soffan och njuta av att bli underhållna. Lasse Berghagen sjunger Teddy Björnen Fredriksson. En gång till. Varför inte.

Hur blir ett program beställt?

Jag pratade med min fru som av naturliga orsaker är ganska insatt i detta skrivprojekt men som aldrig själv arbetat i mediabranschen. Hon berättade att hon fortfarande inte riktigt förstod hur det går till när ett teveprogram blir beställt. Jag flikar därför in även er kära läsare och försöker reda ut begreppen en gång för alla.
Inledningsvis, programformat är något fruktansvärt luddigt men det finns några nyckelspelare och alternativa tillvägagångssätt när ett programformat förvandlas till teve.
Kanalen är den tveklöst mäktigaste faktorn. Dom har fullkomlig vetorätt när det kommer till vad som skall släppas in i tablån och varför. Dom har en sak för ögonen. Pengar. Det optimala programmet skall, som jag redan varit inne på, attrahera så många som det bara går av kanalens förnämsta tittare. Alltså inte vilka tittare som helst utan de tittare som annonsörerna vill nå med sitt budskap. Här kan du, om du inte redan känner till, det läsa unga, köpstarka och konsumtionsfixerade människor. Det finns även ett kriterium till. Annonsörerna måste vilja bli associerade med programmet. Under BIG BROTHERs storhetsdagar var tittningen hysterisk. Varje kanals dröm kan man tro. Dessvärre visade det sig att många annonsörer, duschkabiner, sängar och lättöl för att nämna några, inte ville synas i ett sammanhang där puckon runkade i duschen, guppade under täcket och hällde öl på packade brudars silikonbröst. Tittarna kan vara hur många dom vill men dom är inte värda koskit för kanalen om dom inte går att sälja reklam på. Kanalen vill alltså ha ett program som står för sunda värderingar och en klanderfri moral och som attraherar såväl varumärken som enorma summor tittare. Kan du ur arslet på en stork dra fram tio program som motsvarar detta och som sänts i någon av de kommersiella kanalerna de senaste fem åren ska du få en flaska pommac av mig.
När vi nu konstaterat vad kanalen vill ha kan vi titta på hur dom brukar bära sig åt för att få det. Kikar vi på dom mest uppenbara formaten som faktiskt motsvarar kanalens våtaste önskningar så handlar det mycket ofta om utländska format som köpts in för saftiga pengar. Ett exempel som är aktuellt i skrivande stund heter Dancing on ice, eller stjärnor på is som den svenska produktionen kommit att kallas. Formatet har funnits i England i närmare tio år och vaskats runt i Sverige nästan lika länge. TV4 köpte ganska tidigt rätten att låta producera en svensk version varpå man kontaktade alla stora produktionsbolag med en tydlig förfrågan. Vem av er kan göra det här programmet bäst och med mest lönsamhet. Vid den här tiden jobbade jag på STRIX utvecklingsavdelning och satt med i ett antal möten som rörde programmet. Snacket gick i vida termer om hur man skulle hitta på något som de andra bolagen inte hade tänkt på. Skulle man ha Lotta Engberg som programledare och skulle hon i så fall backas upp av rigorösa mängder pyroteknik. Tydligen satt alla andra bolag på liknande sätt och gaggade om oegentligheter för det tog mer än tre år innan TV4 tog sig för att välja någon. Uppdraget gick till Meter film & television. Troligtvis var det inte för att Meter trollade med knäna och kryddade förlagan som dom fick förtroendet utan istället för att dom med andra produktioner som till exempel IDOL visat att dom har kapacitet att lägga en snygg finish på något som redan bevisligen fungerar.
Ibland är kanalerna inte lika detaljerade i sina beställningar som i fallet med Stjärnor på is. Istället kan det hända att ett mail går ut till de olika produktionsbolagens utvecklingsavdelningar med vagare instruktioner i stil med att TV3 vill ha ett datingprogram i hösttablån. Sedan får dom som vill skriva ett dating-format och försöka övertala kanalen om att just deras program är vad kanalen behöver.
Det sista alternativet består i att programutvecklarna på eget initiativ anhåller om att få komma till kanalen på en pitch. Med sig har dessa jumpaskoprydda män, för dom är oftast män, och har sneakers, en så kallad one pager. En one pager består av en A4 som skall beskriva allt som kan behöva beskrivas. Mer om detta i nästa inlägg!

Kontroll

Oundvikligen kommer du under din klättring uppåt i mediahierarkin att springa på oräkneliga personer som enkelt kan diagnostiseras kontrollfreak. Problemet är att dessa personer har en obehaglig tendens att vara samma personer som sitter och beslutar om precis allt som rör ditt projekt eller din produktion. Av detta kan vi genast dra ett antal slutsatser. Att vara besatt av att ha kontroll över minsta lilla detalj eller att ha ett starkt kontrollbehov är ett naturlig karriärsverktyg. Det finns en regel som säger att om man hela tiden gör anspråk på större ansvar och djupare engagemang så får man också det. Det bidrar ju naturligtvis också till den allmänna fliten i utförandet av arbetet vad än det må vara vilket även det skulle kunna förklara varför kontrollmänniskor oftare än andra hamnar i beslutsfattande ställning. För eller senare. Dom har nog förmodligen bättre koll på fasta värden än andra vilket inte på något sätt betyder att dom har dom bästa idéerna. Med fasta värden menar jag allting som en mänsklig hjärna kan lära sig att hantera utan att själv behöva skapa något nytt. Utan att ha riktig koll själv gissar jag att dessa funktioner sitter i höger hjärnhalva. Det kan ni googla om ni tycker att det är viktigt.
Ett kontrollbehov är som ju själva ordet antyder ett upplevt behov. Om behovet inte uppfylls bildas frustration och obehag. Lite som kaffe fast med fler bottnar. Vi lever ständigt omringade av kontrollmissbrukare i vår vardag. Både privat och professionellt. Oftast uppstår inga problem. Ett av undantagen är i en kreativ process där du är kreatör och kontrollgangstern lika kreativ som en back läskedryck. Om du jobbar sida vid sida med läskbacken kommer du, i synnerhet efter att ha läst kromkorven, att kunna manövrera ut personen. Är läskbacken däremot i beslutsfattande ställning ovanför dig blir det genast lite tuffare.
Kontrollbehov bygger i grund och botten på osäkerhet. Det är alltså inte aktuellt att försöka smickra någon med att dom har ett grymt kontrollbehov trots den uppenbara framgångsfaktorn. Det du måste göra är att signalera att du har insett att löpande uppdateringar och kontinuerliga avstämningar är uppskattade. Du kan i regel undvika konfrontationer om du smeker medhårs, rullar över på rygg och spelar snäll hund. Samtidigt vill ju du förverkliga dig själv och pröva dina vingar. Det gäller här att släppa in kontrollfreaket i kontrollrummet av din hjärna. Det låter flummigt. Du sätter personen vid spakarna till den galna maskin som är din kreativitet och säger ”Look what this baby can do!”
Det finns så vitt jag vet inget vettigare sätt att beskriva metoden. Släpp in de andra och visa tydligt vad du är kapabel till. Låt sedan de som jobbar med att ta beslut ta besluten och gräm dig inte om dom tar ett pissdåligt beslut. Du har inget att förlora på att överleverera så länge du visar att du kan anpassa din nivå till de satta förutsättningarna. I början av ett projekt är det märkligt nog bra att spruta ur sig idéer och kreativt nytänk men en bit in så händer det något. Svångremmar dras åt, budgetar uppdagas, exekutiva producenter blir nervösa och helt plötsligt är det känslan för hur man polerar upp lystern en gnutta på förra säsongens säkra kort som är hårdvaluta. Detta beror ju uteslutande på att det inte finns någon säljkultur i produktionsledet av mediabranschen. Lika säljtekniskt virtuosa som mediasäljarna är, lika primitiva är utvecklarna, producenterna, projektledarna, och cheferna som skall få produkten tillverkad. Du som är trogen läsare av kromkorven vet ju redan varför det förhåller sig på detta vis. Säljarna är stjärnorna som det investeras pengar i därför att det är dom som genererar de stora inkomsterna. Lustigt nog ses inte alla som på ett eller annat sätt säljer idéer som säljare. När ett program är beställt och kanalen har tryckt på knappen så följs ju detta av en ofta lång och utdragen process som består i att producera det hela. Här krävs gigantiska mängder säljteknisk kommunikation som ofta inte finns. Under min tid på STRIX programutveckling skickades jag ut till kanalerna på så kallade pitchar. En pitch är när man rent krasst försöker sälja ett teveformat till en kanal. En sådan affär är värd allt från ett par hundra tusen till flera miljoner. Ändå har dom som utför pitchar sällan någon formell säljträning i ryggen alls. Ingen annan bransch kan stoltsera med en lika ignorant och ineffektiv approach till säljteknik.

Faddergalan

Jodå! Det flyter på vill jag lova. Det här bör betraktas som en ren uppdatering av mitt tillstånd, en slags NO lektion om ni så vill. Jag arbetar sedan en vecka tillbak som redaktör och inslagsproducent för Faddergalan som skall gå i TV4 den 13 december. Mer än så är jag inte av kontraktsmässiga skäl berättigad att avslöja. Doch slog det mig att det finns ett kort och ytterst bra tips som min rådande possition påmint mig om. När du jobbar med en redaktion så kommer du för eller senare att få direkt eller indirekt tillgång till kända människors kontaktuppgifter. Spara dessa på ett organiserat och för dig privat ställe som om det vore guld! Det är nämligen guld. Det kan ta skit mycket tid och energi att skrota rätt på diverse kändisnummer och dom som sitter på tunga telefonböcker kan också tilldelas en egendomlig status. Även om dom inte i övrigt gjort något utöver att vara en mediaknegare i mängden av mediaknegare. Du skall sedan för allt i världen inte ställa dig på SPYbar och skryta med din dignande kontaktskatt, det är det töntigaste som finns. Inte heller ska du bussringa till Magnus Uggla på fyllan även om det är kul. Listan skall du hålla helt proffesionell, helst inte ens blanda fritt i telefonboken. Helt plötsligt har du råkat skicka ett massmeil till alla kändisar i hela Sverige där du upplyser om att Korpen matchen på gärdet i helgen är inställd när du bara skulle skicka till grabbarna i atomvinter eller vad ditt korplag nu råkar heta. Kicki Danielsson kommer att skriva tillbaka och undra vad som står på, alla andra kommer att hata dig.

En showreel

En av de anledningar som jag ibland befarar bidragit till att jag periodvis stått och trampat vatten min begåvning till trots, är att jag aldig gjort en vettig CV eller en showreel över mitt arbete. Jag har varit pissig på att marknadsföra mig digitalt rent ut sagt. Det är slut på det nu. Jag kommer säkerligen att skriva mer om showreel som en metod att klättra på mediabranschens skrangliga stege när jag utvärderat effekten av denna för mig nya metod.

Jag provar alltså härmed hur det går att lägga upp en video i bloggen. Det är min pinfärska showreel som den gode redigeraren och vännen Mattias Lord hjälpt mig med. Jag skall faktiskt be att få säga att jag tycker att den blev mycket bra. Fullproppad med namedropping och narcisistiska bilder där man som tittare oundvikligen konfronteras med vilket läckert geni jag är. Tanken är att just detta rörliga CV skall fungera som en metkrok för corperate-filmer och inslagsproducentknäck. Därav tonvikten på ganka stiffa synkar med ett kännbart sponsinnehåll.
För er som följer bloggen och inte har sett inslaget med 50cent så kan man ju få ett litet smakprov av klippet.

Kort om mötesteknik

Mötestekniskt geni

Jag vill minnas att det var den hårt satsande deodoranttillverkaren AXE som myntade uttrycket ”first impressions last”. Det gömmer sig ju en ordvits i denna slogan (first-last) men något säger mig att den inte har någon egentlig betydelse. Vad faan skulle det i så fall betyda? Istället är det den direkta betydelsen som jag tänkte belysa en stund.
Det första intrycket är av stor vikt.
När det handlar om att klättra på karriärstegen så är du givetvis behjälpt av att kunna hantera mötessituationer. I synnerhet om mötet syftar till att avgöra om du är en framtida medarbetare eller inte. Jag skulle vilja göra det ytterst tydligt för er läsare att jag blott är en novis när det kommer till mötesteknik och ber er därför att tolka mina råd därefter. Kanske kan någon ha nytta av det jag upplevt, kanske inte.
Självklarhet nummer 1: förbered dig så mycket du kan. Plugga på det som går att plugga på, lär dig namn på folk, tänk ut tänkbara svar på de vanligaste frågorna. I vilken följd skall jag dra mina meriter? Skall jag utelämna någon merit som kan verka misskrediterande på just det här mötet? Ju mer du förbereder dig desto kallare kan du ta det när det blir skarpt läge. Och tro mig, det är alltid ett plus att kunna bevara coolet. Väl inne så skall du försöka tänka dig in i situationen att du är en ovärderlig begåvning, du är Zlatan fast utan Zlatans attityd. Intala dig själv att syftet med mötet är att utröna om det finns ett erbjudande tillräckligt attraktivt för att du skall ödsla ditt geni på det. Hur mycket du än sitter en millimeter från att lägga vantarna på ditt drömjobb som du skulle kunna betala för att få utföra, skall du aldrig visa detta. Det undergräver din trovärdighet och din seriositet. Sedan handlar det mycket om att lyssna. Anteckna gärna lite i ett block och skriv ned saker som du har frågor om eller som kan vara bra att knyta an till. Ju mer du låter din framtida chef prata desto mer får du reda på om vad det egentligen är han eller hon söker. Dessutom anses det allmänt professionellt att vara intresserad och ställa frågor. Ju mer som sägs av mötets andra deltagare, desto större chans att du kan nicka igenkännande och flika in något i stil med ”-Mmm, just det, Monica på 4an, hon är bra!”. Förutsatt naturligtvis att du har haft kontakt med Monica i något sammanhang. Missa aldrig ett tillfälle att markera hur etablerad du är eller hur många du känner. Kontakter är hårdvaluta i mediabranschen.

REGI

VILL DU BLI REGISSERAD AV DEN HÄR MANNEN?
Det finns förmodligen ingen del av mediabranschen som är så svår att lära sig om man inte redan från början är utrustad med en viss förståelse för det mänskliga psyket samt en medfödd säljteknik. Att regissera någon annan att leverera din vision kräver mycket i form av social talang, empati, tydlighet och inte minst pondus. Det viktigaste är att du själv har en jävligt tydlig bild av vad du vill åstadkomma. Jag använder gärna kraftuttryck här för att förstärka vikten av påståendet. Först när du vet vad du vill ha ut av en scen eller en synk kan du utstråla den pondus och självsäkerhet som krävs för att den du försöker regissera skall slappna av, sänka garden och ge dig sitt förtroende. Förtroende är allt. Har du en människas förtroende kan du i princip instruera henne att göra vad som helst utan att bli ifrågasatt. Henke Eriksson som är flitigt exemplifierad i den här bloggen har ett fenomenalt sätt att sätta sig i respekt i just synksammanhang. När man jobbar med reality så kommer man oundvikligen att konfronteras med människor som inte besitter någon mediavana alls. Henke satte snabbt deras mänskliga försvarsmekanismer ur spel genom att belysa den enorma betydelsen av deras insats. ”Utan den här synken så blir det i princip inget program!” Sedan lät han dom treva sig fram med ganska vaga instruktioner om vad han förväntade sig. Under tiden ställde han torra frågor och tittade ned i sina papper. När de hade blivit lite svettiga av hans kalla approach tittade han plötsligt upp och sa, -OK, det här funkar inte riktigt, jag vill att du säger så här! Varpå han lade hela och ganska bisarra meningar i munnen på dom. Utan att tveka rapade dom upp exakta kopior av allt som Henke sa åt dom att säga. När dom inte levde sig in tillräckligt kom från Henkes läppar ett klassiskt, -Mmm, skitbra men vi måste ha en version där du stirrar på mig och ser skitchockad ut också, varsågod, det rullar. Man kan kanske spekulera i att Henkes registil slash härskarteknik har styrkan att den får personen att känna sig fri från eget ansvar. Man vallas in i den trygga känslan att man är regissörens verktyg och att allt man gör och säger ligger helt på regissören att motivera och stå upp för. Detta är korrekt om man syftar på regissörens arbetsgivare men man glömmer ofta bort att alla förhoppningsvis miljontals tevetittare inte har en aning om vem regissören är eller att han ens existerar. Tipset, för det är ju ett tips, går alltså ut på att du genom att valla in dina offer i illusionen att du i egenskap av regissör tar på dig hela ansvaret för allt som personen gör och på så sätt hjälper personen att bryta ned hämningar och självkritiska tendenser. Det finns inget utrymme för diplomati om du utövar den här tekniken. Du kan inte säga, -eller vad tycker du? Du skall inte formulera dig vagt i stil med ”jag tror” eller ”vi kanske skulle” överhuvudtaget. Allt du säger måste vara formulerat som vattentäta självklarheter annars spricker illusionen och personen som du försöker forma hittar tillbaka till sin förödande självbevarelsedrift.

Redigeringens fyra budord

Redigerarhumor.
Redigerarhumor är ett ganska nytt begrepp i branschen och karaktäriseras av att redigeraren belyser eller förvrider något i det filmade materialet på ett sätt som inte var tänkt från början. Man kan till exempel göra en slowmotion repris av en medioker bedrift med ett blinkande R i ena hörnet av bilden eller lägga in en grafisk pil som pekar på något i bilden som ögat hade kunnat missa annars. Någon som petar sig i näsan i bakgrunden ovetande om att han är i bild till exempel. Man kan även klippa in så kallade bloopers, sekvenser när programledaren eller personerna i bild råkar säga fel eller göra bort sig. Då klipper man i allmänhet bara in felsägningen eller tabben snabbt för att omedelbart korrigera misstaget med den perfekta tagningen. Ett sätt att signalera lite självdistans och göra programledaren lite mänskligare ibland. Många roliga redigerarskämt når aldrig tittarna tyvärr utan fungerar istället som ett inhouse sätt att roa sig själv och sina arbetskamrater. Det är först på senare tid som man på allvar har accepterat att denna till synes interna humorform fått sippra ut till slutdestinationen.

Ljudeffekter.
Många ljudeffekter skulle kunna hamna under föregående rubrik men långt ifrån alla. Det finns inget som förstärker en stämning eller skapar en känsla lika mycket som en bra ljudeffekt. Här vill jag poängtera att jag även ser musiken och hela ljudläggningen som en ljudeffekt. Om någon till exempel ger ifrån sig ett roligt ljud som knappt hörs kan det ju vara lönt att belysa det genom att dra upp ljudet precis där även om det påverkar ljudkvalitén negativt i övrigt. När jag och Henke Eriksson visade vår HipHopvideo "work that ass" för argentur-mamman Josefin Charpentier gav hon ifrån sig en nästan ohörbart men talande råstön när jag dök upp utan tröja första gången, följt av kommentaren: -Va vältränad du är, väldigt vältränad! Den komiska effekten av klippet multiplicerades tusentals gånger genom att lägga 40 minuter i redigeringen på att få upp volymen på stönet. En annan övning man kan ägna sig åt är att besöka www.findsounds.com och söka på punch. Hundratals roliga smock-ljud som du kan ladda ned. Sedan tar du en sekvens ur en vanlig och helst lite tråkig boxningsmatch och börjar placera ut ljudeffekterna och leka runt. Ett utmärkt sätt att förstå ljudens makt och samtidigt träna på att maximera dess effekt.

Snabba, ungdomliga klipp.
Man brukar säga att en minut färdigklippt teve känns som en timme för tittaren. Det är givetvis en grov överdrift men det känns oerhört ofta som betydligt mer än en minut. I den kommersiella sektorn där jag har hämtat merparten av min erfarenhet jobbar man i princip aldrig med långa, talande klipp som beskådaren kan sitta och suga på alltjämt njutandes lite klassisk musik. Man jobbar vid närmare eftertanke inte med klipp som är tänkta att sugas på överhuvudtaget. Det är snabba, tuffa och ungdomliga klipp som gäller. Ofta inbillar jag mig att det är ett sätt att få den zappande generationen att stanna upp med tummen och tänka "herrejävlar, här händer det grejer vill jag lova". Detta kan ju förvisso funka men det garanterar ju på intet sätt att programmet är bra när man valt att stanna. Kanalerna och produktionspamparna är dock ganska orubbliga i detta avseende så bilda dig inga illusioner om att du ska skapa en nyrenessens för de långsamma och uttrycksfulla klippen. Du kommer att få sparken.

Grafik. Aftereffects.
Även om du inte tänker jobba som redigerare, kräv att någon polare lär dig grunderna i Photoshop eller Illustator. Helst aftereffects. Det är guld värt att kunna skapa grafiska och designmässiga prototyper som beskriver känslan i inramningen. Vidare vill jag här poängtera att grafiken, texten och designen på denna inramning är det som sätter den yttersta känslan på ditt material. Om typsnittet och grafiken är super B så blir ju känslan av hela jobbet super B. Här finns som du redan räknat ut fantastiska möjligheter att putsa upp lystern markant på skitkorvar som tett sig bortom räddning.

Redigeringen, den sista utputsen

Även om du inte har tänkt dig att du skall arbeta som redigerare så är det viktigt att du sätter dig in i redigerarens hantverk, hafsverk och oftast också huvudvärk. Det är nämligen i redigeringen som många av produktionens blunders förväntas bli putsade till skinande krom. Inte sällan hör man stressade inslagsproducenter eller fotografer som i sin iver att släta över det faktum att ingen brydde sig om att ta reda på när solen gick ned, och till följd står i bäckmörker med ett halvfärdigt material säga: Äh, det fixar dom i redigeringen! Det är alltså inte helt tacksamt att vara redigerare varje dag i veckan. Trots att det funkar lite som i det ovan nämnda exemplet i vissa fall så råder jag er att försöka undvika den jargongen. Istället är det en utmärkt idé att försöka hänga ut i en redigering, lära sig vad redigeraren väljer att highlighta och vad som åker i papperskorgen. Det skulle kunna liknas vid en intensivkurs i teve produktion. Att förstå hur man i redigeringen jobbar med det inspelade materialet är att förstå hela produktionen. Plötsligt inser man varför en duktig fotograf är duktig och varför en rutinerad inslagsproducent bara behöver jobba hälften så mycket som en orutinerad, och fortfarande få bättre resultat. Genom att skaffa dig en bred förståelse för hela produktionen kommer du automatiskt att signalera att du är redo för mer ansvar vilket ju innebär högre lön och bättre jobb. Vad är det då som är så otroligt spännande med att redigera och framför allt, hur putsar man bäst en skitkorv i redigeringen?
När jag och Henke Eriksson började jobba med Kändiskåt på BIG TV förväntades vi vara insatta i redigeringskonsten vilket vi ju givetvis inte var. Vi var å andra sidan inte helt dumma i huvudet heller så med min känsla för logik och Henkes tekniska besatthet var vi snart uppe i styrfart. En insikt som snabbt etablerades var att mycket hänger på rytm. Att ha rytmkänsla är en sanslös fördel för en redigerare. Man bör alltså egentligen redan under inspelningen ha en känsla av hur inslaget eller scenen skall musikläggas. Är det stompig funk, tung hip hop, hissmusik eller Iggy Pop? Känslan är avgörande för hur du väljer att filma, rama, röra kameran och i slutändan klippa. Om den rytmiska tanken förmedlas från producenten hela vägen ned till redigeringen så kan man alltid luta sig mot en tight och stabilt form när man är färdig. Tyvärr så händer detta allt för sällan och oftast finns det varken tid eller ambition för att förmedla den musikaliska visionen. Det gör det inte mindre proffsigt av dig att tänka på det. När man väl har hittat rytmen man vill använda sig av gäller det ju att hitta bilder och prat som på ett önskvärt sätt berättar det som skall berättas. Detta kan ju låta som en självklarhet men du skall se att denna till synes enkla uppgift kantas av konstanta luckor. Först och främst är det inte ovanligt att det finns en ogenomtränglig diffushet kring vad det egentligen är som skall berättas och då kan det ju vara svårt att hitta bilder till det. Har man rett ut det eller fyllt i luckorna från höften kan ju materialet bjuda på allt från ljudproblem till avsaknad av klippbilder som sätter redigeraren på pottan och tvingar denne att uppfinna hjulet och trolla med knäna för att det skall framgå vad som menas. Filip och Fredrik använder sig ofta av en speciel teknik för att redigera sitt material. deras redigerare har blivit smått geniförklarade för att dom med sin respektlöshet inför traditionens ok etablerat en stil som känns rebellisk och punkigt cool. Det är jumpcuts (dvs när man klipper bort dialog ur en rörlig bild utan att lägga en döljande klippbild med följden att det känns som om den som talar rycker till eller förflyttar sig på en hundradels sekund) och meta TV (dvs när man presenterar det tidigare bannlysta förhållandet bakomkameran. Man kan skämta om att inslagsproducenten är full eller ta med när man sätter mikrofon på sina intervjuoffer) blandat med obefogade grafiska inlägg som snarare förvirrar än hjälper tittaren att förstå. Anledningen till att just Filip och Fredrik kommer undan med bravur tror jag består i att dom är så tydliga med vad dom vill berätta att materialet inte behöver rollas i fernissa. Det är mötet och spontaniteten i situationerna som står i fokus och då kan man unna sig att klippa respektlöst. Det bör här ha framgått att deras redigerare har befunnit sig i en mycket privilegierad situation. De allra flesta måste vara betydligt kreativare än så för att få ihop materialet till något som folk kan tänkas titta på. Tack och lov finns det några generella knep och dom har ni i nästa inlägg.

fitty cen´t

Min avsikt är ju som jag säkert nämnt att alla ni som går och drömmer om att få in en fot i mediabranschen skall kunna läsa er till lite streetsmarta tips på hur ni bäst lyckas med det. Att ha konstant dåligt med pengar är ju förvisso något som de flesta ungdomar är bekanta med privat men när man förväntas skapa något som känns dyrt för en liten peng så krävs det en viss sorts kreativitet som i den här bloggen kommit att kallas ”konsten att putsa en bajskorv blank”. Ett exempel. Jag ombads under arbetet med Grammisgalan att åka till Norrköping och försöka förmå 50 cent som spelade i stan att presentera årets låt. Egentligen ett förklätt sätt att få 50 att sälja dyra telefonröstningssamtal åt TV4. Det hade vi ju ingen orsak att berätta för den sönderskjutne gangster rapparen. Vi kommer till hockeyarenan där konserten ska hållas och ombeds att rigga upp våra grejer i ett rum på andra våning. 50cent skall strax vara klar. Rummet i fråga kan bara beskrivas som vedervärdigt, asfult och ur ett estetiskt perspektiv motbjudande. Tänk er ett klassrum i en skola för förståndshandikappade gamlingar på 70talet så fattar ni grejen. Hur man än gjorde så såg man antingen en bakgrund av gardiner med lila och gröna vikingamönster av vaxbatik eller en smutsig vävtapet med en bred klarlackad furulist en meter upp på väggen. Att tänka sig att en av världens största artister skulle komma in i det rummet om en stund tedde sig lika otroligt som att Samanta Fox skulle kliva in i mitt pojkrum när jag var tretton och låg och fantiserade. Skivbolagsrepresentanten lät meddela att stjärnan var sen så vi började laborera med rummet. Vi använde en gammal diaprojektor som extra ljus, vi tejpade svart gaffa tejp över furulisten och forslade ett par hundra kilo lastgamla bänkar och stolar utanför bild. Resultatet blev i kameran en miljö som såg ut att lukta popcorn och blå läskedryck och lyssnade man riktigt noga kunde man nästan höra Lionell Richi sjunga ”Hello” från en avlägset tryckarorgie. Tre timmar senare kommer helt plötsligt utan den utlovade förvarningen 50cent in med ett par väldigt storväxta vänner. Hey Curtis! Säger jag. Jag går sedan snabbt igenom hur han ska gå och vad han skall säga, visar tejpkrysset där han förväntas stanna och instruerar honom om hur han skall förhålla sig till den bandspelare vi lånat för tillfället i fråga. –That’s all you want me to do? Säger 50 varpå jag svarar att det är korrekt uppfattat. Utan att blinka repeterar 50cent sedan exakt det jag berättat en enda gång som om han vore en maskin, jag ber honom göra samma sak igen så att fotografen kan ta en tajtare bild och 50 gör om sin grej på exakt samma sätt. När han är klar med det apploderar hans storväxta entourage och alla börjar gå sin väg. Här vänder sig 50 till mig och undrar vad det egentligen är han har medverkat i. Jag svarar the Grammis award och får till svar: -The fucking Grammy, fuck that shit man, are you saying it’s for the fucking Grammy, motherfuckers…Jag avbryter här och förklarar hastigt att namnet påminner om Grammy men att det inte finns någon koppling. Good, cause those motherfuckers can suck my dick! Han rusar ut. Här hade jag ju gärna kunnat kunna erbjuda er adressen till klippet på den här sekvensen men det kan jag inte. Den ganska gröna fotografen hade redan börjat packa ner sina kameraprylar. Det var ju ingen katastrof, vi fick det vi skulle ha, men hade han rullat, och har man 50cent i en svinful kurslokal, belyst med en diaprojektor i Norrköping så ska man rulla, då hade han haft en mycket bra story att sätta på sitt verbala CV. Ingen hade någonsin glömt varken klippet eller fotografen. Vad han nu hette.

Budget

Jag vet med flit ganska lite om budgetar. Det ända jag egentligen vet med säkerhet är att budgeten av någon anledning alltid är skitdålig. Jämt när man går in i ett nytt projekt, en produktion, så gör ju alla allt för att skapa en optimistisk och positiv stämning. I alla avseenden hyllar produktionen förutsättningarna som långsamt skall bearbetas ihop till en av de bästa produkterna som sett dagens ljus. Alla utom en. Denna orgie av inbördes beundran frontalkrockar utan undantag ALLTID med en producent eller projektledare som säger den magiska strofen: -Ja, det finns ju inte så mycket pengar i det här projektet! Hittills har jag aldrig varit med om att en produktion har fått slut på pengar? Vem är det som bestämmer att budgeten aldrig kan vara bra?
Svaret på frågan är givetvis dom näringslivspampar och chefer som driver den affärsmässiga delen av mediabranschen. Det ligger otvivelaktigt i aktieägarnas intresse att produktionerna kostar så lite som möjlig förutsatt att kvalitén inte äventyras. Detta justeras genom att låta underbetalade kreatörer och eldsjälar jobba sig till utbrändhet och profitera på deras fackfientlighet och oförmåga att släppa ifrån sig något som inte är det bästa dom någonsin gjort. Tröttnar dom finns det alltid fler att ta av, däri finns inga problem. Man skulle kunna anklaga mig för att vara synisk och kanske rent av en smula bitter när man läser detta men sanningen är att jag inte känner så. Jag tror inte att jag kryddat mina påhopp med särskilt mycket politiska ståndpunkter eller egna känslomässiga ställningstaganden utan anser bara att det är viktigt att känna till arenans alla aspekter för att lyckas. Du styr ju som bekant själv var du vill hamna. Att göra karriär innebär ju inte alltid att komma till toppen. Många kreativa människor, mig själv inräknad, skulle säkert dö av tristess om dom tvingades sitta i TV4s styrelse eller planera övergripande, kanalstrategiska beslut med Jan Scherman i några timmar. Med detta sagt är det fortfarande bra att skaffa sig koll på vad som pågår i kulisserna oavsett vad man har ställt siktet på.

Pengar!

Allt handlar om pengar. Klassiskt och tämligen slitet uttryck, javisst. Dock ganska sant.
I teves barndom så hade några generationer media arbetare förmånen att jobba med att fylla en statligt finansierad och fullkomligt fantastisk makapär med rörliga bilder. Fascinationen över själva uppfinningen samt den påtagliga bristen på konkurrens gjorde att programmen inte hade några vinstkrav på sig alls. Inga andra krav heller egentligen. Folk betalade gladeligen några kronor om året för att få tillgång den statustyngda framtidsburken. Det ända dom krävde i gengäld var att få se lite nyheter och så få garva lite åt att någon sa guube istället för gubbe på lördagskvällen.
”The time it is a changing” för att citera Bob Dylan. Ingenting påminner längre om dessa tider mina vänner så jag ser ingen anledning att närmare grotta ner oss i hur det funkade när morfar köpte sin första 14 tums svartvita televisionsapparat, utan låt oss koncentrera handlingen till hur det funkar nu.
Allting handlar om pengar.
Vissa av er kommer tycka att det här kapitlet behandlar fullkomliga självklarheter, andra kommer att tänka, ”shit, är det verkligen så det funkar?” Oavsett är det information som man ibland måste göra sig bekant med för att lyckas.
Visste ni att ett produktionsbolag skulle kunna producera en hel säsong av till exempel ett uppskattat reseprogram med välkända programledare, gå upp till en TVkanal och erbjuda dem att sända det gratis och få ett rungande nej.?? Obegripligt inte sant? Andra gånger kan en slickad säljare stå och vifta med en futtig A4 som beskriver samma program på tevefestivalen i Cannes och kränga iväg formatlicenser för ett antal miljoner. Hur funkar då allt det här? Vem är det som håller i pengarna? Vad är det som styr var de hamnar? Varför har nästan alla produktioner en uttalat dålig budget?
Som jag varit inne på tidigare så bryr sig inte de ekonomiska makthavarna om huruvida du skrattar, ryter, gråter eller dumglor när du tittar på teve, bara du tittar på reklamen. Eftersom konkurrensen är stenhård så gäller det ofta för en kanal att hitta ”sina” tittare. Detta innebär i praktiken att kanalerna försöker att skapa sina egna mediala ekosystem med nischade program och tablåer som skall passa en viss sorts tittare som de andra kanalerna inte fokuserar lika mycket på och som i sin tur skall attrahera en viss sorts reklamannonsörer som tycker att just den kanalen gör mest för deras produkt. Som den gamle Darwin så korrekt uttryckte det: ”the survival of the fittest”, den som bäst anpassar sig till sin unika miljö överlever. Kanalerna är alltså mycket måna om att sända precis rätt program på exakt rätt tid så att största möjliga antal tittare med potential att välja deras kanal framför alla andra just då tittar. På reklamen! Dom är som ni säkert förstår mycket rädda om den här unika positionen som har erövrats med hjälp av dyrköpta rapporter och ännu dyrare bakläxor. Eftersom reklamtid som en effekt av att folk inte tittar lika mycket på den som förr blivit mindre värd måste tevekanalerna tjäna pengar på något annat. När man inte kunde hitta något annat så bakade man in tevereklamen i programmen och vips så behövde man inte betala en krona för de tidigare så svindyra produktionerna. Då kunde reklamtiden vara billigare och vinsten ändå ökas. Tyvärr så var detta någonting som kanalerna inte hade så svårt att vänja sig vid. Praxis blev ganska snabbt att produktionsbolagen förväntades väva in en hel eller del finansiering i programmet, annars behövde dom inte besvära sig med att besöka kanalerna alls. En tredje part gjorde här alltså tveklöst entré på den mediala arenan. En part som var fullkomligt inkompetent när det kom till att göra teve, kommunicera eller underhålla men som lik förbannat skulle sticka näsan i blöt gång på gång. Dom hade nämligen betalat för hela kalaset! Dom hade den ekonomiska makten att sätta hårt mot hårt och säga: om inte Mackan är utklädd till en valpenis rakt igenom hela programserien så blir det ingen programserie! Nu yttrar sig påtryckningarna inte så ofta så utan snarare som att finansiärerna vill se sin logga i bild eller att programledaren skall säga Wow, vilken Bang Olofsen challange alltså! Tre gånger, helst fyra under programmets gång. In det exemplet att den danska lyxelektronikjätten B&O skulle vara finansiär alltså.
När jag jobbade på Strix televisions programutveckling fick jag tillsammans med Henke Eriksson en dag uppdraget att skräddarsy ett programformat åt McDonalds på uppdrag av deras mediabyrå OMD. Programmet skulle rikta sig till den nyligen identifierade prioritets gruppen ”tweens”, ett begrepp som innefattar alla som är för gamla för happy meal men för unga för att konsumera riktig vuxenreklam. Programmet skulle vara ett mellanting av Wild Kids och Vi i 5:an, alltså en tävling med lika delar fysiska utmaningar som ren hjärngympa och allmänbildning. Det var viktigt för McDonalds att bli associerade med smarta och fysiskt aktiva ungdomar och inte dom dumma fetknoppar som programmet skulle få att äta ännu mera hamburgare. Sagt och gjort, vi skapade ett superkul format som jag fick sälja in till marknadschefen på Mcdonkey tillsammans med en viss Maria Hjartman på OMD. Mötet gick i ganska stor utsträckning ut på att jag fick putsa de svador som kom ut ur Hjartmans mun och försöka rädda det som räddas gick inför en förvirrad McDonalds delegation. Dom tyckte hur som helst att ”ARKAD” som formatet hette var toppen och skulle gärna hosta upp en ansenlig budget. Förutsatt naturligtvis att SVT eller TV4 ville sända det på primetime antingen fredag eller lördag. Redan här insåg jag att det aldrig skulle bli någon produktion av projektet ARKAD. Det kunde vara hur gratis det ville, ingen kanal skulle vilja sända det på bästa sändningstid ändå, allra minst de stora kanalerna. Hade man från OMDs sida gjort en lite grundligare behovsanalys från början hade man enkelt sparat en massa människor en massa onödigt arbete. Då hade man ju fått svart på vitt att Mc D bara var intresserade av något som kanalerna aldrig skulle erbjuda. McDonalds har ju en mediabyrå av den anledningen att dom inte själva anser sig kunniga nog att ta dom besluten utan hjälp. I alla branscher finns det skitsnacksproffs vars karriärer går som tåget för att dom super med rätt folk på krogen och för att dom slänger sig med en vokabulär som i kombination med lite tur kan uppfattas som kunskap. I media branschen fullkomligt haglar det tyvärr av dessa karaktärer. Du måste lära dig att identifiera dem, undanröja dem utan att klä av dem brallorna allt för uppenbart. Gör du inte det kommer du troligtvis att få finna dig i att dom kniper dina befodringar gång på gång på gång medan du står och svär tyst för dig själv.

In på djupet av rävens spel

Det är först när man försöker sig på att lära ut något som man blir tvungen att ta reda på vad man egentligen vet. Jag har, inser jag när jag sitter och skriver helt planlöst och utan någon som helst resurch, ganska mycket kunskap som jag knappt kände till själv. Det kan inte sägas var fallet när jag ombads programleda en munspelsskola i sju avsnitt till UR akademins serie om att lära sig musik. Visst kunde jag spela munspel så det visslade om det men det hade jag ju lärt mig genom att nöta och luta mig på mitt gehör och min känsla. Helt plötsligt förväntades jag berätta för oändligt många människor med märkliga teve-vanor (måndags nätter 01:00 eller liknande) hur jag faktiskt bar mig åt, in i minsta detalj. Det första jag gjorde var att försöka förmå UR akademin att döpa om programmet till ”Spela bluesmunspel på gehör”. Det lät flummigare och lämnade mer utrymme åt mindre etablerade undervisningsmetoder. Dom gick med på förlikningen "Blues på munspel". Fair enought! Sen var det bara för mig att spela samtidigt som jag för första gången aktivt bröt ner de olika momenten och försökte lista ut vad det var läpparna och tungan gjorde.
Behöver jag säga att den som lärde sig mest av munspelsprogrammet var jag själv?
Blues på munspel blev mycket populär och än idag är det den överlägset vanligaste anledningen till att folk stannar mig på stan. Det man kan lära sig av denna lilla anekdot är dock det viktiga i sammanhanget. Det finns i alla människor en rad tillsynes opraktiska beteendemönster och psykologiska kvarnstenar som vi tvingas bära runt på. En av dessa är vår förmåga att alltid göra det enkelt för oss och ta saker för givet. Det hindrar oss nämligen från att komma till den punkt när vi kan utvecklas och gå vidare. Bli ännu bättre. Man brukar ibland tala om att en persons går från att vara omedvetet inkompetent till att bli medvetet inkompetent och först då inser att det behövs träning eller utbildning för att nå målet. Jag kan med facit i hand säga att jag var svårt omedveten om min inkompetens som munspelsinstruktör när jag tackade ja till uppdraget. Jag blev mycket snabbt medveten om mina brister och skaffade mig kött på benen. Jag fick ju hjälp i form av konkret press men det är viktigt att på eget initiativ försöka omvandla sina kunskaper till medveten kompetens. Det bygger självförtroende och status kring din person och du kan ge svar som alla förstår att tolka.
Som kreatör inom media är det ofta mycket svårt att åstadkomma det jag precis vurmat för, att bli varse vad det är man gör och varför. Yrket är för invecklat och komplicerat, framgången upphängd på osynliga och mycket sköra små trådar. Ofta kan inte ens den eller de som skapat något förklara vad det var i själva utförandet som gjorde att det blev succé eller flopp. Var det formatet, val av programledare, vinjett musiken, slotten, den skicklige inslagsproducenten, den genialiske redigeraren? Det enda vi kan utgå ifrån är att oavsett om det var en ensam hjälte eller resultatet av en gemensam insats så har någon i kretsloppet av kreatörer upplevt att dom har fått putsa en skitkorv och gjort det antingen bra eller dåligt. Man kan inte bara ta det gamla uttrycket ”en organisation är bara så bra som den svagaste länken” och applicera det på mediabranschen. I synnerhet inte produktioner. Producenten och redigeringen är dom överlägset känsligaste posterna. Efter det kommer inslagsproducenten. Här skulle jag egentligen behöva ett träd med redaktionens olika grenar men ni får vänta på boken.

I precis alla olika led av produktionen kan det ha nässlat sig in rötägg och beroende av vad dom gör kommer deras inkompetens att påverka slutresultatet på olika sätt. På BIGTV så ägde jag och Henke hela den absurda pyramiden själva med det kan jag säga här och nu, är inte en situation som du troligtvis springer på. Istället sitter en producent och en kanalpamp och pratar ihop sig om det grova ramverket. Producenten förmedlar härefter den gemensamma visionen till sin redaktion. Redan här kan det gå käpprätt åt pipan om producenten inte är duktig på att måla upp denna vision så att alla får samma bild. Kreativa människor bär ju som bekant runt på ganska mycket egna idéer som dom vill förverkliga och är producenten otydlig så kan det bli en riktig soppa. Dessutom finns det inte sällan kommersiella krafter i form av annonsörer eller finansiärer. En dålig projektledare och ett gäng usla resurchers gör att stämningen påverkas negativt men kan enligt min mening inte förstöra en hel produktion.
Om man liknar en produktion vid en människokropp så är producenten munnen som äter upp alla förutsättningar, budget, format, projektplan. Sedan spjälkas allt detta av redaktionen som får gestalta magsäck och tarmsystem för att sedan i slutändan komma ut ur slutdestinationen, redigeringen. Nu sitter kanske någon redigerare och tycker att det är orättvist att kalla hans arbetsplats för produktionens rövhål och i så fall ber jag om ursäkt. Liknelsen var för bra och tydlig för att nonchaleras. Alla i redaktionen har alltså olika betydelse för slutresultatet och klantar sig någon så är det upp till någon annan att putsa lite extra. Inte sällan är denna någon en man eller kvinna med tidsbrist i en AVIDredigering. Det är egentligen inte det minsta märkligt att det inte görs mer bra teve i världen när man tänker efter. Inte heller är det konstigt att begåvade redigerare tjänar duktigt med stålar och har en tendens att åldras väldigt snabbt.
Om vi förutsätter att du är eller ämnar bli en del av en produktion så kommer här ett litet tipps. Eftersom alla någonstans i sitt inre vet hur svårt det är att sätta fingret på vad som fick en produktion att floppa eller lyckas är det viktigt att du under hela produktionen distanserar dig från det som känns dåligt och närmar dig det som känns bra. Du pratar mer med dom som är grymma än dom som känns puckade. Du försöker med subtila små medel att bli associerad med framgångsrika delar av produktionen och samtidigt gör du lika subtilt gällande att du har identifierat dess svagheter. Mycket kvalificerat skitsnack med andra ord. Glöm aldrig bort att du inte får gå för långt, det är lätt hänt när du märker att det funkar. Anamma den gamla visdomen ”säg aldrig något om någon som du inte kan säga i deras ansikte”. Du vill inte bli en uppenbar skitsnackare, det undergräver din lojalitet. Resultatet av ovan nämnda kampanjen blir att du sannolikt får ökat förtroende, fortsatt engagemang och i den bästa av världar blir befordrad till en roligare och bättre betald tjänst.

Bra att veta om kommersiell teve

Något som jag inte hade en aning om när jag började jobba med teve är organisationen och hierarkin i mediabolag är uppbyggd. Ett av mina första jobb efter att jag kommit hem från Miami och inspelningarna av kalkonsåpan Ocean Avenue var att programleda ett helfinansierat musikprogram på Ztv med den inte så diskreta titeln Pepsi Live. Jag borde kanske redan här ha listat ut att min talang och sagolika begåvning kablades ut i ett KalleAnka format enbart som en USP(unique selling point) och ett verktyg för MTG's säljare att baxa ett maffigare reklamkontrakt med läskjätten i fråga. Med facit i hand är detta något vi alla har något att lära av. Media branschens kommersiella jättar och de som troligtvis kommer att vara era arbetsgivare om ni ger er in i leken är obarmhärtiga och vinstdrivande företag. Dom skiter blankt i om du skrattar eller gråter framför teven, dom vill bara att du skall titta på reklamen. Allt annat är kuriosa för att få dig att konsumera reklamen och helst också handla mer så att kundens analytiker kan skriva en rapport som visar att kampanjen resulterat i ökad försäljning och positivare laddning av varumärket så att kunden vill köpa mer reklam av kanalen. Bakom de stora kommersiella kanalernas reklambrejk finns en enorm organisation med allt från analytiker till säljare som på olika sätt har till uppgift att få varan, det vill säga kanalens innehåll, att framstå som så värdefullt som möjligt för varumärken och företag som önskar synas. Man brukar traditionellt sett använda ett programs tittarsiffror som argument för att det är värdefullt. Även slots, alltså tidszoner på dygnet där flest eller minst människor tittar varav prime time är det coolaste. Primetime är den tid på dygnet då allra flest har på teven, det börjat i allmänhet klockan åtta och slutar klockan tio. På senare tid har det dock blivit populärt att nischa program och använda detta för att ta ut mer i reklamavgifter från de företag som vill nå just den nischen som programmet vänder sig till med argumentet att tittarna bevisligen är intresserade av just din vara. Säljer man fiskespön kan det tillexempel vara dyrare att köpa reklam i anslutning till ett fiskemagasin än i anslutning till ett populärare program utan nisch. Tex Ocean Avenue. Den riktiga stjärnan i branschen är alltså inte Pontus Gårdinger eller ens Kristian Luuk utan ett gäng killar och tjejer som du aldrig hört namnet på och som du aldrig sett i rutan. Jag talar om säljarna. En stjärnsäljare är långt mer ovärderlig än alla dom som hänger ut sina plyten i kändispressen och rubriceras profiler. En duktig och folkkär allsångsledare får förvisso sola sig i folkets kärlek men betyder hierarkiskt sett inte ett ruttet öre jämfört med kanalens bästa sälj-superstar. Skulle Kanalen stå inför att förlora antingen den ena eller den andra till en konkurrent så skulle dom utan att tveka välja allsångsledaren. Det här är något som det tog lite tid för mig att förstå. Jag trodde att dom som syntes i rutan och fick axla det visuella ansvaret för programmen var dom som var stjärnorna, dom som tjänade pengarna och dom som fick dricka konjak med chefen. Jo du! Är man enbart programledare så bör man vara varse om att man är nickedocka åt makter som är mycket ointresserade av om du får självförverkliga dig själv eller om din egen stil och ton får utrymme i programmet. Dom vill veta vad det kostar att med minimala medel producera något som rör sig mellan reklampauserna och som håller en så pass bra kvalité att så många som möjligt stannar kvar och tittar. Resten är bara din fåfänga och den är det ingen som är villig att betala för. Tyvärr.

kort om social struktur

Mediabranschen är ju som alla redan vet proppfull av utvecklingsorigenterade individer som brinner av exibitionism, självhävdelsebehov och som vässar armbågarna med vinkelslip varje morgon. Det är en bransch som många drömmer om och av just den anledningen en bransch som är tuff att lyckas i. De allra flesta som börjar jobba med media gör det från botten. Branschen har alltid varit skicklig på att utnyttja sin åtråvärda ställning till att förmå unga lycksökare att jobba sig halvt fördärvade för inga pengar alls. De sista livegna om man så vill. Jag påstår att många företag och produktioner är direkt beroende av dessa villkorslösa slavar för att klara sin ekonomi, särskilt i dessa dagar när ingen längre vill betala för varan. Jag återkommer till det. Troligtvis är det i alla fall den här vägen du kommer att sticka in näsan i branschen om du inte redan är inne. Du kommer att bli så kallad prod as. En prod as, som ju är en förkortning av produktions assistent, gör allt det skitgöra som ingen annan vill ta i eller ägna sig åt. Det betyder dock inte alls att sysslorna är mindre viktiga. Man kan tillexempel få i uppdrag att googla något super tråkigt som skall ligga till grund för ett manus och då är ju resultatets kvalité av yttersta vikt. Man kan ofta få agera som springpojke eller flicka vilket innebär att produktionen vill spara in på budkostnader och istället skicka dig i hyrbil över hela stan. Är du framåt här lär du snabbt känna hela produktionsbolagets eller kanalens kund och kontaktnät, ofta bättre än självaste producenten eller projektledaren. Det är superbra att kunna droppa lines i stil med "Jag kan ta det med Mona på Sony i eftermiddag, jag skall dit med en beta". Du signalerar att du är en socialt presterande individ och det kan jag säga redan nu är den enskilt viktigaste egenskapen man kan besitta om man vill göra karriär. Inget annat är lika viktigt, inte teknisk kunskap, inte betyg, inte meriter, inte din pappas pengar inte dina idéer. Det som kommer att föra dig framåt, uppåt är hur du tar allt du upplever och lär dig och utnyttjar det med din sociala talang för att i slutet på dan framstå som den skönaste liraren som gjort något bra. Det är klart att någon som för tillfället har rykte om sig att vara Sveriges bästa kranfotograf kan vara hur kufig och osocial som helst och fortfarande bada i jobberbjudanden. Och visst, vill du satsa på att slå dig in som specialist och betala långa, svindyra utbildningar för att sedan göra ungefär samma sak i hela ditt yrkesverksamma liv så skall inte jag hindra dig. Den här bloggen riktar sig dock mer mot de som vill halka in lite från sidan och som sedan vill ta sig så långt deras talang räcker oavsett i vilken riktning. Jag har ju jobbat nästan uteslutande med teve så därför är jag mest bekant med hur saker och ting fungerar på produktionsbolag och kanaler som jobbar med just teve. Jag vågar dock påstå att strukturen är ganska snarlik i de flesta medianischer och just strukturen skall jag sniffa lite på i nästa inlägg.

Forts. teorier om teorier

En annan väletablerad teori om kreativitet och karriär är att det mycket sällan är de banbrytande skaparsjälarna som lyckas bäst. Art directorn Paul Arden säger tillexempel att medelmåttighet alltid räcker och ofta är att föredra när du presenterar en idé för en kund eller uppdragsgivare. Tvinga aldrig din omgivning att ställa om sin hjärna för mycket, då känner dom sig antingen korkade eller så tycker dom att du är psykopat. Ingen av dessa reaktioner kommer att föra dig framåt i karriären med det undantaget att du redan är en etablerad och erkänd supertalang. Då kan du göra nästan vad som helst. Jag tänker förutsätta att den stora majoriteten läsare av denna blogg är relativt oetablerade.
Vad har vi då lärt oss? Jo, det finns ett gyllene snitt även när det kommer till dina prestationer inom media. I din iver att putsa något smutsigt skinande rent med din kunskap och begåvning är det mycket lätt att du skenar iväg och blir obegriplig. Därmed inte sagt att du någonsin skall lägga band på din kreativa förmåga, din fantasi eller din förmåga att tänka abstrakt. Tvärt om! Men, även det som kommer ut ur din mun när du försöker få medhåll för dina banbrytande förbättringar måste putsas så att det passar in i allmänhetens förväntningar. Jag har många gånger sagt att allting i slutändan handlar om att sälja och här vill jag låna ett uttryck av min hustru Elin som säger att "definitionen av att sälja är att hjälpa någon att fatta ett bra beslut". Just precis så oerhört ödmjuk och kamouflerat översittig vill jag att du skall vara varje gång du presenterar en tanke för någon kollega eller chef. Ett annat mantra som jag redan nu vill att du tar med dig på resan är det här: Act as if success was garanteed! Enligt ryktet något som Stenbecks MTG tvingar alla på säljavdelningen att käka till frukost och innebörden är ju enkel. I din kommunikation bör du alltid utgå ifrån att det är självklart att du ska få din vilja igenom, att du ska nå dina mål, att ditt projekt skall bli lönsamt och så vidare. Tittar man till exempel på rubriken till den här bloggen så ser man att jag utgår från både det ena och det andra.
Detta missuppfattas ibland som en ignorant och oflexsibel inställning men tänk då istället så här, du är törstig, du går in på McDonalds, du går fram till kassan. I fickan har du en hundring vilket med råge täcker det du önskar köpa nämligen en 33 cl burk med naturell Ramlösa. Inte faan står du och väntar på din tur att komma fram till kassan och nojjar för att du kommer att bli nobbad att handla Ramis? Inte står du och målar upp scenarion om hur det på olika sätt kommer att gå åt helvete. Du går ju bara fram med ditt kapital och säger, en ramlösa naturell! Hur självklart om helst. Då svarar expediten att dom inte har någon. Inte intar du värsta försvarsställningen och springer därifrån med svansen mellan benen för det? Du byter ju bara lugnt och fint kurs för att nå ditt övergripande mål som ju är att släcka törsten. Ett sätt att nå det är ju att vara fullkomligt uppriktig och transparent här. Jag är törstig, du har inte ramlösa till mig, hur tycker du att vi löser det här lilla problemet? Du utgår alltså ifrån att det går att lösa, bara inte på exakt det sätt som du hade tänkt dig från början. Du överlåter ansvaret att lösa problemet till den som gjort det till ett problem genom att ändra förutsättningarna. Den hybris som jag här beskriver måste alltid poleras upp med en trasa indränkt i ödmjukhet, lyhördhet och charm. Varav charm är den vara som det är svårast att skaffa om man inte redan har den. Det förutsätter även att du har ett kapital i fickan även om det skulle vara en intressant övning att skicka ut all till McDonalds utan en spänn på fickan för att snacka till sig en Ramlösa gratis. Konstigare saker har hänt. I mediabranschen kommer du att stöta på en sanslös massa människor som inte har något kreativt kapital alls men som sitter på makten att ta dom avgörande kreativa besluten. Ditt jobb om du vill göra karriär är att få dessa män och kvinnor (oftast män) att se bra ut, att få dom att tro att dom skapar något, att lura dom att ge dig förtroende nog att förverkliga dig själv och sedan ge dom äran för det. Låter det för jävligt? Det är bara grovgörat som måste göras ibland. Det kommer att dimpa ner skitkorvar stora som islandshästar i ditt knä från högre uppsatta personer som skapat hela sin karriär på att delegera bort problem och sedan ta på sig äran för lösningen. Det bästa du kan göra är att polera upp dom så gott det går samtidigt som du kommunicerar åt alla håll och kanter vad du håller på med och hur du tänker. En mycket bra sak att etablera i alla branscher är att man är en person som "get shit done". En person som inte behöver daddas och kollas upp hela tiden utan en professionell jävel som fixar biffen. Ett viktigt tilläggstipps här. Tänk på din integritet. Det är lite av en balansgång men det är direkt hämmande för din karriärutveckling om du knegar på i tysthet och levererar perfekt utan att göra något väsen av det. Sådana personer är en ovärderlig lyx i mediabranschen och kommer aldrig att få chansen bara för att dom mumlar att det vore kul att prova på något nytt till chefen på julfesten. Du måste leverera och du måste prata om det. Inte skryta men prata. Försök tillexempel att lagra svårigheter som du stötar på och gör om din lösning till anekdotform. Krydda lite och försök att få problemet att te sig lite tragikomiskt. Kittla åhörarna med dess invecklade komplexitet och få dom att inse att dom skulle ha stått handlingsförlamade om problemet varit deras. När du sedan berättar om lösningen, hur du putsade skitkorven tills svetten lackade och räddade situationen så när som på håret så föder detta ett garv men än viktigare, det sänker förväntningarna på det färdiga resultatet till en nivå som ökar sannolikheten att folk tycker att det är toppen.
Även om du är skitnöjd med hur du har löst en uppgift och med resultatet så bör du alltid memorera några problem du stött på och hur du, ditt snille, kom att lösa dom.

Teorier om teorier

När vi nu kommit så långt in i handlingen att vi definierat uttrycket ”att putsa en bajskorv blank” kan det vara bra att fördjupa sig i några allmänna teorier om kreativitet och karriär. När jag högläste kapitlet om BIG TV för Henke Eriksson så utbrast han, ”det är lustigt, det är omöjligt att avgöra om vi framstår som historiens största idioter eller två genier!” Han var ju trots allt på plats men jag förstår ändå hans reaktion. Omständigheterna tvingade oss att tänka i fullständigt abstrakta banor som inte alltid eller snarare rätt sällan stämde överens med våra normala krav på kvalité och konsekvens. Somliga anser att kreativitet endast är en mycket långsam vidareutveckling av redan kända komponenter och att vi rent genetiskt är konstruerade för att ta små, säkra myrsteg framåt i utvecklingen. Lägg till detta den gamla klyschan ”nöden är uppfinningsrikedomens moder” så förstår du att kreativ utveckling är beroende av osäkerhet, desperation, kaos och fullkomligt orimliga förutsättningar att klara dom givna uppgifterna. Ju hårdare press desto innovativare lösning. Inte alltid bra men innovativ. Det sägs ju om allmänt briljanta och lyckade människor att dom lyckats för att dom vågat misslyckas oftare. Gör detta till ditt nya mantra. Trial and error. En av BIG TVs finansiärer sa till exempel till mig efter att allt hade gått åt helvete att de två miljoner han förlorat på affären var en av hans livs bästa investeringar. Han menade att den insyn han hade i problematiken med att starta en ny, nischad digital teve kanal i Sverige inte gick att köpa för pengar om man inte hade varit ombord på denna mycket speciella skuta i denna tevehistoriskt turbulenta tid. Ingen visste bättre än honom hur man inte skulle göra och ville någon ha lite tipps och råd i framtiden så fick jag intrycket av att dom blev tvungna att hala fram plånboken. Detta mina vänner är ett fantastisk sätt att putsa en riktigt skitig situation och få det till att man gjort värsta klippet.