Frilansarens förbannelse

En frilansare in ACTION

En övervägande del av de som arbetar i mediavegetationen är frilansare. Detta betyder i korthet att du är kontraktsanställda för den produktion eller det uppdrag du för närvarande håller på med. När kontraktet löper ut är du fri att vända dig var som helst för att hitta på något nytt som någon kan tänkas betala dig för.
Som du säkert förstår vid det här laget så är det ofta en stressig och ångestladdad situation att befinna sig i. Få media arbetare har råd att gå en månad utan att kunna skicka en faktura så det gäller att försöka bli knuten till ett nytt projekt så fort man jobbat klart med något. Michael Porseryd, vice koncernchef och operativ chef för alla bolagen i Metronomekoncernen, uttryckte när jag intervjuade honom en fascination för frilansarens inställning. ”I vår bransch räcker det inte med att erbjuda fast anställning. Ibland är det just det som folk vill undvika och på så sätt skiljer sig arbetsklimatet radikalt mot andra industrier”.
Det är med andra ord en unik och synnerligen spännande situation att kasta sig in i. Ha bara i åtanke att detta system även medför en rad ganska irriterande, frustrerande och stundtals idiotiska biverkningar.

Här följer en sammanställning.

Hamstersyndromet
Eftersom alla dina kollegor kommer att göra allt för att framstå som den mest kompetenta och oumbärliga personen i omlopp så gäller djungelns lag. Ingen, utom möjligtvis någon högt uppsatt som verkligen tror på dig, kommer att bjuda på sina erfarenheter, insikter, kontakter eller kunskaper. Du är ensam med dina problem och dina gåtor. Alla hamstrar tills det är dags för möte med viktiga, inflytelserika beslutsfattare av något slag och först då droppar man sin expertis och sin erfarenhetsbaserade visdom för att man skall framstå som värdefullare än alla andra vid bordet. Inte skulle du vilja ge bort det möjligheten genom att slösa bort alla dina raketer på dina medarbetare så att dom kunde få idéer som dom berättade för chefen? Då skulle ju säkert dom och inte du få förfrågan att göra nästa projekt eller nästa säsong. Det här beteendet får ju den konsekvensen att samarbeten går trögt, kommunikation blir dålig, synergieffekter uteblir och stämningen blir ogästvänligt paranoid. Är det någon som tror att det ovan beskrivna scenariot är en bra grogrund för utveckling och resultat?

Delaysyndromet
Jippie! Du har fått ett välbetalt jobb på en spännande produktion efter en tid av tom plånbok och tummrullande. Livet leker. Trist bara att du trots detta måste leva som en lodis i två månader på grund av delaysyndromet. Som frilansare är du först efter att du jobbat i en månad berättigad att skicka en faktura till din uppdragsgivare. Din uppdragsgivare har med största sannolikhet fått dig att skriva på ett kontrakt där det står att det tar trettio dagar att betala ut några pengar från och med datum för erhållen faktura. Resten kan du räkna ut. Trots att du glider runt och förväntas vara en hal och skön mediestekare med ansvar och pondus så är du fattigare än en finnig student. Något som din naturliga instinkt försöker få dig att dölja. Har du väl kommit i kapp det här syndromet och dina jobb krokar på varandra direkt så har du inga problem alls. Men, så fort det är en lucka på en månad som äter upp dina besparingar så har du en 60 dagar lång uppstart framför dig igen innan du åter får stoppa gröna lappar i fickorna. Det är en lång tid. Andra branscher med mycket småentreprenörer löser det här problemet genom att späda ut uppdragen med svartjobb som ger omedelbar betalning och lyckas därmed motverka delay-effekten. Hittills har jag aldrig sprungit på så mycket som en svart krona i mediebranschen.

Otrygghetssyndromet
Ganska krasst skulle man kunna säga att livet som frilansare bjuder på lika delar skit och hallon kola. Ibland känns det mäktigt att vara sitt eget företag men ganska ofta frågar jag mig varför och om det verkligen är värt det. All den trygghet som socialdemokratin under 1900talet förhandlat och reformerat fram åt sina arbetare blir som bortblåst i samma sekund som du blir med F-skattesedel. Ingen arbetslöshetskassa, ingen semester, ingen betald sjukdomsfrånvaro eller några förmåner över huvud taget. Givetvis kan du skaffa dig det mesta av detta om du jobbar heltid med att sätta dig in i snåriga och synnerligen bajsnödiga byråkratiska blanketträsk. Problemet är bara att du inte hinner göra ditt andra jobb då, med följden att ditt företag går åt helvete. Som du förstår är detta ett loose loose senario. Antingen avnjuta samhällets varma skyddsnät och vårdande barm men inte hinna jobba, eller jobba som ett djur mer vetskapen att man är rökt om man blir utan uppdrag eller råkar bli sjuk. Låt dig för all del inte avskräckas, så länge du jobbar, lyckas och håller dig frisk så är det toppen att vara frilans. Tills du får revision.

Kommande rubriker

Frilansarens eviga snålhet, Kort om klippbilder, synkens psykologi och en längre intervju med Michael Porseryd om media karriär, tips och trix. Detta är vad ni har att se fram emot den närmsta tiden här på Kromkorven. Intervjun skall jag för övrigt hugga tag i om en kvart så jag förbereder mig nog en stund. Ciao

Jobba när du inte jobbar!

Jag nämnde i förra kapitlet att det finns metoder för att undvika att hamna i en arbetsmässig jojo rytm där man ena stunden känner sig fullkomligt överflödig för att i nästa bli dränkt i arbete som skall göras för fem minuter sedan. Här skulle jag ju kunna prata om vikten av att fördela arbetet och planera. Jag skulle kunna prata om hur man bäst utnyttjar produktionsassistenter eller hur man på bästa sätt ser upptagen ut när man inser att man inte vet vad man hållit på med dom senaste timmarna framför datorn. Men det ska jag inte. Istället skall jag tipsa om något annat. Att arbetet har en tendens att bunta ihop sig är det svårt att göra någonting åt. Man skickar en massa mail och försöker planera allt från inspelningar till möten och plötsligt ramlar allt in samma eftermiddag. Jag tror att det är ofrånkomligt. Här gäller det givetvis att vara flexibel, smart, positiv till sinnet, lugn och lite lagom blasé. Även om alla gör sitt bästa för att dölja det så vet dom allra flesta i branschen att deras arbete inte är så in i helvete viktigt som folk vill göra gällande. Exempel. Jag hjälper ibland min vän Stor Mackan som har en markentreprenad firma. Grovt översatt så lägger han sten. Jag byggde en sprängstensmur vid en 1800tals villa i Nacka för några år sedan på uppdrag av honom. Man tar stora, oregelbundna stenar på mellan femton och trettiofem kilo och pusslar upp så att ytan utåt blir så platt och finskarvig som möjligt. Sedan bakgjuter man det efter hand med cement så att det blir stabilt. Man jobbar med hundra miljoner år gammal granit från det Svenska urberget, man tjänar mer än en teveproducent och resultatet kommer att överleva din egen vistelse på den här planeten. Troligtvis kommer min femton meter långa, en och en halv meter höga mur att stå där den står långt efter att alla mina teveserier slutat sändas och ingen kommer att tycka att det jag gjorde för tevebranschen är värt att komma ihåg. Det är alltså inte så viktigt. Du tjänar, anser jag, på att ha en aura runt dig som signalerar att du har förstått att det inte är så viktigt. Samtidigt som du måste signalera att det är oerhört viktigt att DU får rätt förutsättningar att göra ett professionellt jobb. Dessa två saker är inte de samma. Låt dig inte luras att tro det. Det är inte helt omöjligt att tappa spåret en smula när man sitter i sitt kök och läppjar belåtet på lite kallt riesling märker jag. Jag skall därför göra ett försök att återgå till det egentliga. När du sitter vid en dator på en redaktion, oavsett vad ditt uppdrag består i, så kommer du ibland tänka, vad skall jag göra nu? Dom allra flesta kommer att svara sin egen fråga med: Jag går ut på nätet och busar lite, ingen kommer att se skillnad. Faktum är att det är supersvårt att se skillnad på någon som granskar lite siffror i ett exeldokument och någon som sitter och glor på youtube. Jag kan med säkerhet säga att jag inte besitter förmågan. Det ruttna i detta är att det av någon anledning verkar som att ingen vill erkänna att man ibland inte har något vettigt att göra. Alla är så rädda för att känna sig onödiga att man till och med anamar en psykologisk reflex som jag har döpt till ”avdragsgill reflexen”. Låt mig utveckla. Alla i mediabranschen med några få undantag är frilansare. Det innebär att dom är småföretagare. Det innebär att dom på ett eller annat sätt sköter sin bokföring. När man jobbar med teve så sitter man ibland och bläddrar bland månadens skörd av kvitton och kommer på sig själv med att dikta upp de mest absurda anledningarna till att ett visst kvitto skulle vara avdragsgillt i firman. ”Uuum, en tub kaviar skulle jag kunna tvingats köpa för att jag skulle göra en kaviar animation till en pilot som aldrig blev av om skatteverket skulle fråga”. På samma sätt påstår jag att mediaarbetaren sitter framför sin dator på kontoret och tänker, ”Uuuum, jag youtubar runt lite och letar inspiration till något som jag inte vet vad det är eller varför jag skulle behöva, det är ju mitt jobb att hålla mig uppdaterad med alla trender inom rörlig kultur jada, jada……” Personligen tror jag att branschen skulle må bättre om man började vara lite mer ärlig med vad det var man pysslade med på dagarna. Vi kanske kunde dra nytta av att folk satt och förströdde sig. Börjar man till exempel faktiskt tänka i termer av vad som kunde gynna projektet när man är ute och softar på nätet så kan det hända att man springer på något som gör en till hela redaktionens hjälte. Det finns även andra sätt att förvalta den tid som inte fylls automatiskt med måsten. Det är min uppriktiga tro att den som lyckas förvalta dötid bäst har ett enormt försprång mot sina kollegor. Att titta på youtube och låtsas att man granskar ett exeldokument ger dig nämligen inte något försprång alls. Det handlar om att synas, inte om att gömma sig. Det bästa man kan göra är alltså inte att kamouflage-jobba när man inte har ett skvatt att göra. Det bästa är att göra sig sedd. Om vi förutsätter att du jobbar på ett produktionsbolag med flera olika redaktioner och ett större antal medarbetare så blir det enkelt för mig. Så ser nämligen min situation ut för närvarande. Ju mer du nätverkar och lär känna människor utanför din egen redaktion, ju större chans att du kommer att få jobberbjudanden i framtiden. Självklart står detta även i relation till kvalitén på ditt nätverkande. Du kan ju inte komma in som prod ass (produktions assistent) och köra runt som värsta Peter Siepen sociala geniet från dag ett. Folk kommer att genomskåda dig och göra dig till sin fiende eftersom alla i slutändan tävlar om samma jobb när det kommer till kritan. Du måste använda den klassiska metoden ”sneak n´snatch”. Den går i all enkelhet ut på att du flexar dig själv utan att göra några egentliga sociala närmanden. Det mest påtagliga sättet är att bli en walk and talker. Nästan alla mediajobb innebär att man pratar en fruktansvärd massa i telefon. Detta är något som du oundvikligen kommer att behöva bli ett fullfjädrat proffs på och jag skall återkomma till hur du skall gå till väga. Just nu skulle jag däremot vilja ge dig rådet att alltid promenera runt i alla tänkbara hörn av företaget när du ringer. Samt att se mycket allvarlig och fokuserad ut under tiden. Även om du bara fått i uppdrag att boka en mikrofon till på fredag så ska du föreställa dig att du är i färd med att knyta ihop de sista trådarna i en för firman viktig affärsuppgörelse. Sätt dig för all del gärna i ett konferensrum som du inte bokat och för ditt samtal där. Särskilt om det har glasfönster ut mot offentliga delar av lokalen. Skulle högsta chefen och en delegation av viktigpetrar ha bokat rummet så ler du bara ursäktande och går ut när dom stövlar in. Det ser bra ut för firman att det sitter folk och för viktiga samtal i alla osannolika hörn av lokalen. Att bli utschasad är med andra ord ett plus. Chefen ser dig, hans eller hennes viktiga gäster lika så. Du kan aldrig veta när du springer på någon igen för att skina upp i ett leende och säga, hej, förlåt att jag knyckte ert konferensrum sist. Jag var tvungen att ringa ett förtoligt jobbsamtal. Det finns en person på mitt nuvarande jobb som är fenomenal på detta. Vi kan kalla honom Filip, han får auto uppdateringar av den här bloggen. Han spenderar nästan all dötid till att promenera runt och glatt morsa på före detta medarbetare, chitt chatta och prata om mer eller mindre relevanta tekniska landvinningar. Man kan hur man än vrider och vänder på saken inte förneka att Filip har framtiden för sig. Han har förvisso utseendet på sin sida och kan även luta sig tillbaka på en klanderfri tolkning av mediabranschstilen, rent klädmässigt. Men det som gör honom till en av de starkaste kandidaterna till en blixtkarriär är hans förmåga att mingla på jobbet.

Tidsbristens psykologi

Alla har inte tid att blogga lika mycket som min goda kamrat Isabella Löwengrip. Sannerligen inte jag och det grämer mig periodvis något fruktansvärt. Jag pratade med Isabella, när vi sågs här om dagen i samband med en teve inspelning, om att det måste kännas angstigt att inse att man, från att ha gjort något otvingat som man tycker är kul, helt plötsligt MÅSTE blogga för annars blir folk besvikna och affärerna sviker. Ett mer påtagligt exempel på när hobbyn blir arbete kan jag inte komma på. Nu handlar inte den här bloggen om bloggar egentligen utan om att göra karriär inom media. I Bellas fall är det i och för sig en ganska väsentlig del av hennes mediakarriär så helt ovidkommande är det inte. Precis på det sätt som jag upplever att jag inte har tid att underhålla den här bloggen tillräkligt mycket, precis så upplever vi hela våra liv att det är något som vi inte hinner med riktigt. Känner ni igen det. Jag brukar dela in de saker jag inte känner att jag hinner med i två kategorier. Roliga saker som jag inte har tid till och tråkiga saker som jag inte har tid till. De tråkiga är jobbigast så klart. Här handlar det ju om att inte tveka utan bara göra. Rensa hjärnan från allt annat och gå in totalt i vad du gör. Ofta är det ju på bekostnad av något som vi hellre skulle vilja ägna oss åt som vi gör tråkiga saker. Då brukar jag tänka det är en lyx att ha en massa roliga saker som ligger och väntar på en. Jag säger till min fru att vi är lyckligt lottade som har så många roliga saker att se fram emot att vi inte hinner med allt skoj. Mediabranschen i den form som jag lärt känna bjuder på en bizarr mix av känslan av att vara överflödig och uttråkad och sekunden senare dränkt i arbete, ansvar och bekräftelse. Det är väldigt uttömmande för psyket att kastas mellan dessa ytterligheter hela tiden. Man blir tröttare av det än att leverera på topp hela tiden tror jag. Det behövs alltså metoder för att lära sig att hantera detta och i den bästa av världar, lära sig att hela tiden leverera på topp, även om det inte finns något att leverera. Detta skall jag återkomma till i nästa inlägg.

Njuta livets goda

En kopp kaffe och en Davidoff på balkongen säsongen är över

Här kommer en liten annons för er som varit och snokat på Kromkorven men ännu inte riktigt uppmanat orken att sätta tänderna i den periodvis hisnande läsningen. Du behöver inte vara särskillt intresserad av något annat än att komma vidare i livet för att uppskatta den här bloggen. De tips och tankar som presenteras går enkelt att applicera på stora delar av våra liv då mycket ju i slutänden handlar om att kommunicera. Jag föreslår att du går tillbaka till det första inlägget, sätter läpparna runt en kopp nybrygt, ekologiskt kaffe och börjar söka dig in i sanningarnas tempel. Vill du dessutom röka en cigarr kan jag rekomendera en liten davidoff som säljs i Sture gallerians tobak för 44 sek. Säg att du vill ha den som jag brukar köpa så vet damerna bakom disken. Har du ingen möjlighet att röra dig fritt med din dator medans du läser, fikar och röker så kan jag tipsa om en liten micro dator från LG som just nu ingår om man knyter upp sig på Telia trådlöst bredband i 24 månader. Ingenting står nu längre mellan dig och den livskvalité som du förtjänar. Go grab it!