In på djupet av rävens spel

Det är först när man försöker sig på att lära ut något som man blir tvungen att ta reda på vad man egentligen vet. Jag har, inser jag när jag sitter och skriver helt planlöst och utan någon som helst resurch, ganska mycket kunskap som jag knappt kände till själv. Det kan inte sägas var fallet när jag ombads programleda en munspelsskola i sju avsnitt till UR akademins serie om att lära sig musik. Visst kunde jag spela munspel så det visslade om det men det hade jag ju lärt mig genom att nöta och luta mig på mitt gehör och min känsla. Helt plötsligt förväntades jag berätta för oändligt många människor med märkliga teve-vanor (måndags nätter 01:00 eller liknande) hur jag faktiskt bar mig åt, in i minsta detalj. Det första jag gjorde var att försöka förmå UR akademin att döpa om programmet till ”Spela bluesmunspel på gehör”. Det lät flummigare och lämnade mer utrymme åt mindre etablerade undervisningsmetoder. Dom gick med på förlikningen "Blues på munspel". Fair enought! Sen var det bara för mig att spela samtidigt som jag för första gången aktivt bröt ner de olika momenten och försökte lista ut vad det var läpparna och tungan gjorde.
Behöver jag säga att den som lärde sig mest av munspelsprogrammet var jag själv?
Blues på munspel blev mycket populär och än idag är det den överlägset vanligaste anledningen till att folk stannar mig på stan. Det man kan lära sig av denna lilla anekdot är dock det viktiga i sammanhanget. Det finns i alla människor en rad tillsynes opraktiska beteendemönster och psykologiska kvarnstenar som vi tvingas bära runt på. En av dessa är vår förmåga att alltid göra det enkelt för oss och ta saker för givet. Det hindrar oss nämligen från att komma till den punkt när vi kan utvecklas och gå vidare. Bli ännu bättre. Man brukar ibland tala om att en persons går från att vara omedvetet inkompetent till att bli medvetet inkompetent och först då inser att det behövs träning eller utbildning för att nå målet. Jag kan med facit i hand säga att jag var svårt omedveten om min inkompetens som munspelsinstruktör när jag tackade ja till uppdraget. Jag blev mycket snabbt medveten om mina brister och skaffade mig kött på benen. Jag fick ju hjälp i form av konkret press men det är viktigt att på eget initiativ försöka omvandla sina kunskaper till medveten kompetens. Det bygger självförtroende och status kring din person och du kan ge svar som alla förstår att tolka.
Som kreatör inom media är det ofta mycket svårt att åstadkomma det jag precis vurmat för, att bli varse vad det är man gör och varför. Yrket är för invecklat och komplicerat, framgången upphängd på osynliga och mycket sköra små trådar. Ofta kan inte ens den eller de som skapat något förklara vad det var i själva utförandet som gjorde att det blev succé eller flopp. Var det formatet, val av programledare, vinjett musiken, slotten, den skicklige inslagsproducenten, den genialiske redigeraren? Det enda vi kan utgå ifrån är att oavsett om det var en ensam hjälte eller resultatet av en gemensam insats så har någon i kretsloppet av kreatörer upplevt att dom har fått putsa en skitkorv och gjort det antingen bra eller dåligt. Man kan inte bara ta det gamla uttrycket ”en organisation är bara så bra som den svagaste länken” och applicera det på mediabranschen. I synnerhet inte produktioner. Producenten och redigeringen är dom överlägset känsligaste posterna. Efter det kommer inslagsproducenten. Här skulle jag egentligen behöva ett träd med redaktionens olika grenar men ni får vänta på boken.

I precis alla olika led av produktionen kan det ha nässlat sig in rötägg och beroende av vad dom gör kommer deras inkompetens att påverka slutresultatet på olika sätt. På BIGTV så ägde jag och Henke hela den absurda pyramiden själva med det kan jag säga här och nu, är inte en situation som du troligtvis springer på. Istället sitter en producent och en kanalpamp och pratar ihop sig om det grova ramverket. Producenten förmedlar härefter den gemensamma visionen till sin redaktion. Redan här kan det gå käpprätt åt pipan om producenten inte är duktig på att måla upp denna vision så att alla får samma bild. Kreativa människor bär ju som bekant runt på ganska mycket egna idéer som dom vill förverkliga och är producenten otydlig så kan det bli en riktig soppa. Dessutom finns det inte sällan kommersiella krafter i form av annonsörer eller finansiärer. En dålig projektledare och ett gäng usla resurchers gör att stämningen påverkas negativt men kan enligt min mening inte förstöra en hel produktion.
Om man liknar en produktion vid en människokropp så är producenten munnen som äter upp alla förutsättningar, budget, format, projektplan. Sedan spjälkas allt detta av redaktionen som får gestalta magsäck och tarmsystem för att sedan i slutändan komma ut ur slutdestinationen, redigeringen. Nu sitter kanske någon redigerare och tycker att det är orättvist att kalla hans arbetsplats för produktionens rövhål och i så fall ber jag om ursäkt. Liknelsen var för bra och tydlig för att nonchaleras. Alla i redaktionen har alltså olika betydelse för slutresultatet och klantar sig någon så är det upp till någon annan att putsa lite extra. Inte sällan är denna någon en man eller kvinna med tidsbrist i en AVIDredigering. Det är egentligen inte det minsta märkligt att det inte görs mer bra teve i världen när man tänker efter. Inte heller är det konstigt att begåvade redigerare tjänar duktigt med stålar och har en tendens att åldras väldigt snabbt.
Om vi förutsätter att du är eller ämnar bli en del av en produktion så kommer här ett litet tipps. Eftersom alla någonstans i sitt inre vet hur svårt det är att sätta fingret på vad som fick en produktion att floppa eller lyckas är det viktigt att du under hela produktionen distanserar dig från det som känns dåligt och närmar dig det som känns bra. Du pratar mer med dom som är grymma än dom som känns puckade. Du försöker med subtila små medel att bli associerad med framgångsrika delar av produktionen och samtidigt gör du lika subtilt gällande att du har identifierat dess svagheter. Mycket kvalificerat skitsnack med andra ord. Glöm aldrig bort att du inte får gå för långt, det är lätt hänt när du märker att det funkar. Anamma den gamla visdomen ”säg aldrig något om någon som du inte kan säga i deras ansikte”. Du vill inte bli en uppenbar skitsnackare, det undergräver din lojalitet. Resultatet av ovan nämnda kampanjen blir att du sannolikt får ökat förtroende, fortsatt engagemang och i den bästa av världar blir befordrad till en roligare och bättre betald tjänst.

Bra att veta om kommersiell teve

Något som jag inte hade en aning om när jag började jobba med teve är organisationen och hierarkin i mediabolag är uppbyggd. Ett av mina första jobb efter att jag kommit hem från Miami och inspelningarna av kalkonsåpan Ocean Avenue var att programleda ett helfinansierat musikprogram på Ztv med den inte så diskreta titeln Pepsi Live. Jag borde kanske redan här ha listat ut att min talang och sagolika begåvning kablades ut i ett KalleAnka format enbart som en USP(unique selling point) och ett verktyg för MTG's säljare att baxa ett maffigare reklamkontrakt med läskjätten i fråga. Med facit i hand är detta något vi alla har något att lära av. Media branschens kommersiella jättar och de som troligtvis kommer att vara era arbetsgivare om ni ger er in i leken är obarmhärtiga och vinstdrivande företag. Dom skiter blankt i om du skrattar eller gråter framför teven, dom vill bara att du skall titta på reklamen. Allt annat är kuriosa för att få dig att konsumera reklamen och helst också handla mer så att kundens analytiker kan skriva en rapport som visar att kampanjen resulterat i ökad försäljning och positivare laddning av varumärket så att kunden vill köpa mer reklam av kanalen. Bakom de stora kommersiella kanalernas reklambrejk finns en enorm organisation med allt från analytiker till säljare som på olika sätt har till uppgift att få varan, det vill säga kanalens innehåll, att framstå som så värdefullt som möjligt för varumärken och företag som önskar synas. Man brukar traditionellt sett använda ett programs tittarsiffror som argument för att det är värdefullt. Även slots, alltså tidszoner på dygnet där flest eller minst människor tittar varav prime time är det coolaste. Primetime är den tid på dygnet då allra flest har på teven, det börjat i allmänhet klockan åtta och slutar klockan tio. På senare tid har det dock blivit populärt att nischa program och använda detta för att ta ut mer i reklamavgifter från de företag som vill nå just den nischen som programmet vänder sig till med argumentet att tittarna bevisligen är intresserade av just din vara. Säljer man fiskespön kan det tillexempel vara dyrare att köpa reklam i anslutning till ett fiskemagasin än i anslutning till ett populärare program utan nisch. Tex Ocean Avenue. Den riktiga stjärnan i branschen är alltså inte Pontus Gårdinger eller ens Kristian Luuk utan ett gäng killar och tjejer som du aldrig hört namnet på och som du aldrig sett i rutan. Jag talar om säljarna. En stjärnsäljare är långt mer ovärderlig än alla dom som hänger ut sina plyten i kändispressen och rubriceras profiler. En duktig och folkkär allsångsledare får förvisso sola sig i folkets kärlek men betyder hierarkiskt sett inte ett ruttet öre jämfört med kanalens bästa sälj-superstar. Skulle Kanalen stå inför att förlora antingen den ena eller den andra till en konkurrent så skulle dom utan att tveka välja allsångsledaren. Det här är något som det tog lite tid för mig att förstå. Jag trodde att dom som syntes i rutan och fick axla det visuella ansvaret för programmen var dom som var stjärnorna, dom som tjänade pengarna och dom som fick dricka konjak med chefen. Jo du! Är man enbart programledare så bör man vara varse om att man är nickedocka åt makter som är mycket ointresserade av om du får självförverkliga dig själv eller om din egen stil och ton får utrymme i programmet. Dom vill veta vad det kostar att med minimala medel producera något som rör sig mellan reklampauserna och som håller en så pass bra kvalité att så många som möjligt stannar kvar och tittar. Resten är bara din fåfänga och den är det ingen som är villig att betala för. Tyvärr.

kort om social struktur

Mediabranschen är ju som alla redan vet proppfull av utvecklingsorigenterade individer som brinner av exibitionism, självhävdelsebehov och som vässar armbågarna med vinkelslip varje morgon. Det är en bransch som många drömmer om och av just den anledningen en bransch som är tuff att lyckas i. De allra flesta som börjar jobba med media gör det från botten. Branschen har alltid varit skicklig på att utnyttja sin åtråvärda ställning till att förmå unga lycksökare att jobba sig halvt fördärvade för inga pengar alls. De sista livegna om man så vill. Jag påstår att många företag och produktioner är direkt beroende av dessa villkorslösa slavar för att klara sin ekonomi, särskilt i dessa dagar när ingen längre vill betala för varan. Jag återkommer till det. Troligtvis är det i alla fall den här vägen du kommer att sticka in näsan i branschen om du inte redan är inne. Du kommer att bli så kallad prod as. En prod as, som ju är en förkortning av produktions assistent, gör allt det skitgöra som ingen annan vill ta i eller ägna sig åt. Det betyder dock inte alls att sysslorna är mindre viktiga. Man kan tillexempel få i uppdrag att googla något super tråkigt som skall ligga till grund för ett manus och då är ju resultatets kvalité av yttersta vikt. Man kan ofta få agera som springpojke eller flicka vilket innebär att produktionen vill spara in på budkostnader och istället skicka dig i hyrbil över hela stan. Är du framåt här lär du snabbt känna hela produktionsbolagets eller kanalens kund och kontaktnät, ofta bättre än självaste producenten eller projektledaren. Det är superbra att kunna droppa lines i stil med "Jag kan ta det med Mona på Sony i eftermiddag, jag skall dit med en beta". Du signalerar att du är en socialt presterande individ och det kan jag säga redan nu är den enskilt viktigaste egenskapen man kan besitta om man vill göra karriär. Inget annat är lika viktigt, inte teknisk kunskap, inte betyg, inte meriter, inte din pappas pengar inte dina idéer. Det som kommer att föra dig framåt, uppåt är hur du tar allt du upplever och lär dig och utnyttjar det med din sociala talang för att i slutet på dan framstå som den skönaste liraren som gjort något bra. Det är klart att någon som för tillfället har rykte om sig att vara Sveriges bästa kranfotograf kan vara hur kufig och osocial som helst och fortfarande bada i jobberbjudanden. Och visst, vill du satsa på att slå dig in som specialist och betala långa, svindyra utbildningar för att sedan göra ungefär samma sak i hela ditt yrkesverksamma liv så skall inte jag hindra dig. Den här bloggen riktar sig dock mer mot de som vill halka in lite från sidan och som sedan vill ta sig så långt deras talang räcker oavsett i vilken riktning. Jag har ju jobbat nästan uteslutande med teve så därför är jag mest bekant med hur saker och ting fungerar på produktionsbolag och kanaler som jobbar med just teve. Jag vågar dock påstå att strukturen är ganska snarlik i de flesta medianischer och just strukturen skall jag sniffa lite på i nästa inlägg.

Forts. teorier om teorier

En annan väletablerad teori om kreativitet och karriär är att det mycket sällan är de banbrytande skaparsjälarna som lyckas bäst. Art directorn Paul Arden säger tillexempel att medelmåttighet alltid räcker och ofta är att föredra när du presenterar en idé för en kund eller uppdragsgivare. Tvinga aldrig din omgivning att ställa om sin hjärna för mycket, då känner dom sig antingen korkade eller så tycker dom att du är psykopat. Ingen av dessa reaktioner kommer att föra dig framåt i karriären med det undantaget att du redan är en etablerad och erkänd supertalang. Då kan du göra nästan vad som helst. Jag tänker förutsätta att den stora majoriteten läsare av denna blogg är relativt oetablerade.
Vad har vi då lärt oss? Jo, det finns ett gyllene snitt även när det kommer till dina prestationer inom media. I din iver att putsa något smutsigt skinande rent med din kunskap och begåvning är det mycket lätt att du skenar iväg och blir obegriplig. Därmed inte sagt att du någonsin skall lägga band på din kreativa förmåga, din fantasi eller din förmåga att tänka abstrakt. Tvärt om! Men, även det som kommer ut ur din mun när du försöker få medhåll för dina banbrytande förbättringar måste putsas så att det passar in i allmänhetens förväntningar. Jag har många gånger sagt att allting i slutändan handlar om att sälja och här vill jag låna ett uttryck av min hustru Elin som säger att "definitionen av att sälja är att hjälpa någon att fatta ett bra beslut". Just precis så oerhört ödmjuk och kamouflerat översittig vill jag att du skall vara varje gång du presenterar en tanke för någon kollega eller chef. Ett annat mantra som jag redan nu vill att du tar med dig på resan är det här: Act as if success was garanteed! Enligt ryktet något som Stenbecks MTG tvingar alla på säljavdelningen att käka till frukost och innebörden är ju enkel. I din kommunikation bör du alltid utgå ifrån att det är självklart att du ska få din vilja igenom, att du ska nå dina mål, att ditt projekt skall bli lönsamt och så vidare. Tittar man till exempel på rubriken till den här bloggen så ser man att jag utgår från både det ena och det andra.
Detta missuppfattas ibland som en ignorant och oflexsibel inställning men tänk då istället så här, du är törstig, du går in på McDonalds, du går fram till kassan. I fickan har du en hundring vilket med råge täcker det du önskar köpa nämligen en 33 cl burk med naturell Ramlösa. Inte faan står du och väntar på din tur att komma fram till kassan och nojjar för att du kommer att bli nobbad att handla Ramis? Inte står du och målar upp scenarion om hur det på olika sätt kommer att gå åt helvete. Du går ju bara fram med ditt kapital och säger, en ramlösa naturell! Hur självklart om helst. Då svarar expediten att dom inte har någon. Inte intar du värsta försvarsställningen och springer därifrån med svansen mellan benen för det? Du byter ju bara lugnt och fint kurs för att nå ditt övergripande mål som ju är att släcka törsten. Ett sätt att nå det är ju att vara fullkomligt uppriktig och transparent här. Jag är törstig, du har inte ramlösa till mig, hur tycker du att vi löser det här lilla problemet? Du utgår alltså ifrån att det går att lösa, bara inte på exakt det sätt som du hade tänkt dig från början. Du överlåter ansvaret att lösa problemet till den som gjort det till ett problem genom att ändra förutsättningarna. Den hybris som jag här beskriver måste alltid poleras upp med en trasa indränkt i ödmjukhet, lyhördhet och charm. Varav charm är den vara som det är svårast att skaffa om man inte redan har den. Det förutsätter även att du har ett kapital i fickan även om det skulle vara en intressant övning att skicka ut all till McDonalds utan en spänn på fickan för att snacka till sig en Ramlösa gratis. Konstigare saker har hänt. I mediabranschen kommer du att stöta på en sanslös massa människor som inte har något kreativt kapital alls men som sitter på makten att ta dom avgörande kreativa besluten. Ditt jobb om du vill göra karriär är att få dessa män och kvinnor (oftast män) att se bra ut, att få dom att tro att dom skapar något, att lura dom att ge dig förtroende nog att förverkliga dig själv och sedan ge dom äran för det. Låter det för jävligt? Det är bara grovgörat som måste göras ibland. Det kommer att dimpa ner skitkorvar stora som islandshästar i ditt knä från högre uppsatta personer som skapat hela sin karriär på att delegera bort problem och sedan ta på sig äran för lösningen. Det bästa du kan göra är att polera upp dom så gott det går samtidigt som du kommunicerar åt alla håll och kanter vad du håller på med och hur du tänker. En mycket bra sak att etablera i alla branscher är att man är en person som "get shit done". En person som inte behöver daddas och kollas upp hela tiden utan en professionell jävel som fixar biffen. Ett viktigt tilläggstipps här. Tänk på din integritet. Det är lite av en balansgång men det är direkt hämmande för din karriärutveckling om du knegar på i tysthet och levererar perfekt utan att göra något väsen av det. Sådana personer är en ovärderlig lyx i mediabranschen och kommer aldrig att få chansen bara för att dom mumlar att det vore kul att prova på något nytt till chefen på julfesten. Du måste leverera och du måste prata om det. Inte skryta men prata. Försök tillexempel att lagra svårigheter som du stötar på och gör om din lösning till anekdotform. Krydda lite och försök att få problemet att te sig lite tragikomiskt. Kittla åhörarna med dess invecklade komplexitet och få dom att inse att dom skulle ha stått handlingsförlamade om problemet varit deras. När du sedan berättar om lösningen, hur du putsade skitkorven tills svetten lackade och räddade situationen så när som på håret så föder detta ett garv men än viktigare, det sänker förväntningarna på det färdiga resultatet till en nivå som ökar sannolikheten att folk tycker att det är toppen.
Även om du är skitnöjd med hur du har löst en uppgift och med resultatet så bör du alltid memorera några problem du stött på och hur du, ditt snille, kom att lösa dom.

Teorier om teorier

När vi nu kommit så långt in i handlingen att vi definierat uttrycket ”att putsa en bajskorv blank” kan det vara bra att fördjupa sig i några allmänna teorier om kreativitet och karriär. När jag högläste kapitlet om BIG TV för Henke Eriksson så utbrast han, ”det är lustigt, det är omöjligt att avgöra om vi framstår som historiens största idioter eller två genier!” Han var ju trots allt på plats men jag förstår ändå hans reaktion. Omständigheterna tvingade oss att tänka i fullständigt abstrakta banor som inte alltid eller snarare rätt sällan stämde överens med våra normala krav på kvalité och konsekvens. Somliga anser att kreativitet endast är en mycket långsam vidareutveckling av redan kända komponenter och att vi rent genetiskt är konstruerade för att ta små, säkra myrsteg framåt i utvecklingen. Lägg till detta den gamla klyschan ”nöden är uppfinningsrikedomens moder” så förstår du att kreativ utveckling är beroende av osäkerhet, desperation, kaos och fullkomligt orimliga förutsättningar att klara dom givna uppgifterna. Ju hårdare press desto innovativare lösning. Inte alltid bra men innovativ. Det sägs ju om allmänt briljanta och lyckade människor att dom lyckats för att dom vågat misslyckas oftare. Gör detta till ditt nya mantra. Trial and error. En av BIG TVs finansiärer sa till exempel till mig efter att allt hade gått åt helvete att de två miljoner han förlorat på affären var en av hans livs bästa investeringar. Han menade att den insyn han hade i problematiken med att starta en ny, nischad digital teve kanal i Sverige inte gick att köpa för pengar om man inte hade varit ombord på denna mycket speciella skuta i denna tevehistoriskt turbulenta tid. Ingen visste bättre än honom hur man inte skulle göra och ville någon ha lite tipps och råd i framtiden så fick jag intrycket av att dom blev tvungna att hala fram plånboken. Detta mina vänner är ett fantastisk sätt att putsa en riktigt skitig situation och få det till att man gjort värsta klippet.

Putsa bajskorvar blanka tills dom glänser?

Själva uttrycket att putsa en skitkorv tills den blänker som krom kan med enkelhet härledas tillbaka till min kollega och kreativa sparringpartner Henke Eriksson. Vi träffades första gången i dom gamla Ztv lokalerna i Münchenbryggeriet i Stockholm. Henke fick sparken från Ztv efter att ha stulit presschefens logg in till nät branschtidningen Dagens Media och publicerat artiklar med budskap som att Z nu skulle bli en renodlad kampsportskanal. Förmodligen skapade Henke i samma sekund lite dyrköpt kredd på denna websida som annars är mycket befriad från hyss och lättsam lyteshumor.
Jag och Henke fick hur det än kom sig uppdraget att producera och programleda en talkshow åt den nyskapade digitalkanalen BIG TV. Uppdraget var lite luddigt beskrivet. Vi skulle husera i en fullt utrustad studio med tre kameror och där producera trettio minuter fantastisk teve om dagen till en totalkostnad av noll kronor per program. I övrigt gjorde vi som vi ville. Dom första veckorna var även radioprofilen Agnes Lo inblandad för att ge konstellationen lite kvinnlig balans. Hon ville gärna göra ett modernt och medvetet magasin som belyste viktiga och ofta kvinnosaksdoftande ämnen. Ett slags 2000talets bullen. Hon sa ganska snabbt upp sig. Istället snickrade jag med min erfarenhet som inredare från ”från koja till slott” i TV3 snabbt ihop en L-format scen som målades och kläddes med tapet så att den liknade en stor engelsk konfekt. Vi ringde några samtal och fick ihop en diskussionspanel bestående av fjortonåriga tjejer. Jag spelade in några sketcher där jag utklädd till clown gjorde knäppa saker som att psyka ut folk som satt och pluggade på ett bibliotek. Jag och Henke spände upp ett vitt skynke framför en port och bakbelyste det. Sedan ställde vi oss bakom så att bara våra silhuetter syntes igenom och låtsades knulla och suga av varandra med hjälp av clownballonger och sprejgrädde och gud vet vad. Vi ville filma de förbipasserandes reaktioner som ett socialt experiment och min ursprungliga teori visade sig tyvärr korrekt. Ingen jävel rörde en min! Vi höll på att skratta ihjäl oss bakom skynket.
Allt detta var dock bara uppbyggnad till showens egentliga klimax. Jag hade fått kontakt med en krokimodell som kunde tänka sig att göra en full Monty i studion förutsatt att sammanhanget var seriöst, något som visade sig mycket svårt för oss att sälja in. Först och främst var vi ju tvungna att ge sken av att jag skulle lära mig krokins grunder istället för att bara säga rakt ut att vi ville ha en naken man i studion under hela programmet. Till detta behövde vi en teckningslärare. Vägg i vägg låg en konstskola och vi hade ingen ambition att gå över ån efter vatten så vi stack in huvudet och förklarade vårt problem. En ganska välfriserad version av vårt problem. Till sist hittade vi Björn, en excentrisk konstnär i sextioårsåldern som försörjde sig genom att lära ut teckningsteknik. Till exempel dess renaste och mest ädla form kroki. Inget att skämta om, det gjorde han synnerligen klart.
Där står vi alltså den aktuella dagen med en trettiosekunder lång sketch om att jag och Henke utför diverse sodomi bakom ett lakan, en fjortispanel som dryper av nervositet samt en konstnär som får Leif GW Persson att framstå som en fnitter-Fia ackompanjerad av krokimodellen Magnus som börjar ta av sig och har en mycket stor penis visar det sig.
Surrealismen når klimax när programmet går mot sitt slut. Henke har tagit upp en elgitarr och sitter och kompar mitt ivriga tecknande med mjuka bossa nova ackord. Bakom mig står den sammanbitne Björn och studerar min teknik över axeln. Mitt i detta vänder jag upp mot kamera 1 och gör en program ava samtidigt som jag plockar fram en tvärflöjt från ingenstans och drillar in i Henkes mjuka komp. Kameran glider iväg i en av de märkligaste helbilderna som spelats in i Sverige. På en stor bassette engelsk konfekt står en mycket välhängd, naken man. På scenkanten nedanför sitter en uppenbar ironiker och spelar bossa-gitarr. En annan man sitter vördnadsfullt och smeker fram toner på sin tvärflöjt och bakom honom står en vansinnigt malplacerad excentrisk konstnär med ett ansiktsuttryck som skvallrar om att det just precis, i detta nu går upp för honom att han blivit lurad.
Till saken hör att BIG TV var, (och jag skriver ”var” för att företaget inte längre finns och fortfarande är skyldig mig 60 000 kronor,) det var alltså ett mycket underligt företag präglat av kompakt inkompetens i nästan varje led av produktionen. Intensivast och mest påtaglig var inkompetensen hos de isländska ägarna och initiativtagarna.
Högst upp i hierarkin satt Hollywood-Islänningen Sigurjon Jonny Sigvardson, en framgångsrik producent med produktioner som Wild at Heart och Twin Peaks bakom sig. Även en man med rykte om sig att vara lynnig och lite av ett rövhål att ha att göra med.
Jonny Sigvardson höll ju inte till på Döbelnsgatan i Stockholm utan i Hollywood så allt material som blev klart skulle läggas upp på en för honom avsedd server för påseende och kommentar.
Jag och Henke var fortfarande höga på det rus som inspelningens i våra ögon succéartade utfall hade gett när det kom en hälsning från glamourens huvudstad LA:
"This is so fucking bad, I want to kill these guys!”
Ett regelrätt dödshot mot våra personer blev alltså responsen. Inget mer. Ingen konstruktiv kritik som kunde hjälpa oss att förstå om det var krokimodellen som inte funkade eller om det var Henkes syrliga frågor till en pirrig fjortis panel. Gillade han inte homosexuella skuggor eller var han rent ut av gay själv och tyckte att vi gjorde narr av hans sexuallitet? Frågor som än idag inte har fått något svar.
En sak blev vi omedelbart varse, vi satt jävligt löst till! Om vi inte hade kommit på ett nytt format att göra och ha en färdig pilot på det inom en vecka så kunde vi glömma temaresan till Island och all surhaj som skulle avnjutas där. Dessutom skulle vi få sparken.
Här kommer vi på allvar in på djupet av betydelsen av uttrycket att putsa en skitkorv. Vi förväntades nämligen leverera en högblank kromkorv om en vecka och allt vi lämnades med var en PD 150 och en Final Cut redigering som vi inte visste hur man använde. Utöver den taskiga kameran och redigeringen hade vi som vanligt en telefon och en sammanlagd budget på noll kronor per program. Uttrycket kan alltså sägas innebära att du med synnerligen dåliga förutsättningar att göra något bra ändå levererar något som motsvarar förväntningarna. Flera aspekter här att fördjupa sig i. Dels, om du har trissat förväntningarna bortom rim och ranson så hjälper det ju inte hur blank korven är när du lämnar över den, uppdragsgivaren eller konsumenten kommer ändå att hitta lite skit på den. Men, om du i likhet med mig och Henke precis lagt ribban vid bögskuggor och kroki så krävs det mycket mindre för att nästa pilot skall kännas skimrande i jämförelse.
Vi insåg att vi skulle vara tvungna att skapa ett format som tillät oss att använda allt tänkbart material om vi skulle få ihop tillräckligt. Vi behövde rent ut sagt koka ihop något som gjorde att vi kunde filma nästan allt vi tog oss för och klippa ihop det till ett koncist halvtimmesprogram med en tydlig röd tråd.
En vecka senare gick vi in till vår isländska chef med en nybränd, ljummen DVD innehållande det första avsnittet av KÄNDISKÅT.
Idén gick ut på att med alla tillåtna och otillåtna medel försöka bli så kända som möjligt under seriens gång och dokumentera processen löpande.
Kändiskåt fick grönt ljus och förutom att skapa formatet, filma, redigera och ”programleda” så animerade vi en vinjett med den numera klassiska frame rec funktionen på PD 150n. Till den skrev och spelade vi in en vinjett i garageband. För att försöka beskriva vidden av hur vi såg på problemet att vi var konstant korta på material så kan vi här titta på Gerard inslaget. Gerard är en fransk/korsikansk krögare och kock som driver en sagolik liten restaurant i närheten av Döbelnsgatan där BIG TV hade sitt kontor. Jag och Henke brukade luncha där. Det visade sig att han på sin mycket begränsade fritid skrev och producerade franska houselåtar på sin Mac i programmet Garageband. När jag och Henke gjorde vår vinjett så kompletterade vi det med ett inslag där Gerard helt utan presentation berättar om Garageband med tung, fransk brytning. Jag är inte haj på fonetisk skrift men det låter något i stil med Garraudsch Bound! Man får intrycket av att han är vår franska majstro, han har lärt oss allt vi kan. Det handlar här om att träna sig om att pressa mesta möjliga underhållning ur nästan ingenting. Ett examensprov i skitkorvsputsning om man så vill. Efter sex månader hade vi utan budget producerat fjorton halvtimmesprogram som ett hundratal förvånade svenskar sett när dom förstrött suttit och utforskat digitalboxens mörka sida i jakt på obskyra reaggie radiokanaler.
Episoden BIG TV kan inte beskrivas som något annat än en regelrätt super kalkon ur en kommersiell synvinkel men redan en månad efter att jag och Henke slutat satt vi som välbetalda programutvecklare på en av Sveriges mest kända produktionsbolag, STRIX.

Bli aldrig imponerad

Jag har sprungit på oräkneliga personer under åren som uttryckt en önskan att jobba med media, teve, reklam, musik, hallåeri och allt annat som gör att du syns, hörs, insups och betyder något. Dom allra flesta har på någon sekund visat sig odugliga att jobba med mitt yrke. Hur? Dom har varit påtagligt imponerade av mig, som de inte känner, för att dom sett mig på teve. Det har glittrat i ögonen på dem när de nyfiket förhör sig om hur det känns att synas i rutan. Jag har många gånger fått känslan av att folk ibland tror att jag känner någon liten mini orgasmisk känsla när jag kablas ut till tittarna genom etern även om jag inte själv är i närheten av en burk. Aaaah, gud va skönt, vad var det? Ja just ja, det var ju jag som kom flygande genom luften till reprisen av När och Fjärran klockan åtta!
Detta är givetvis så långt ifrån sanningen som man kan komma. Sanningen är snarare att man har större chans att lyckas ju mer blasé man förhåller sig till den exhibitionistiska aspekten av jobbet. Speciellt som nybörjare. Alla bransch-rävar har nämligen för länge sedan lagt ”jag är så cool för jag jobbar med media” attityden bakom sig. Vetskapen om detta är ett av de mest användbara vapnen du kan ha för att bli accepterad och etablera dig bland hantverkarna i branschen såväl som hos beslutsfattarna. Hopkokat kan man säga, försök att inte bli imponerad av någon eller något. Försök att se alla situationer på ett krasst, detaljerat och yrkesrelaterat sätt. Om du råkar koka kaffe på ett filmset när Maria Bonnevie gör sitt livs roll tillsammans med Michael Persbrandt framför en exalterad Kay Pollack så skall du tänka på hur kameran rör sig, hur Marias och Mickes kostym sitter, hur ljuset ser ut, om någon av team medlemmarna väsnas eller gör något som skulle kunna störa eller hur du på något sätt hade kunnat göra scenen bättre om du varit regissör istället för Kay. Det du aldrig skall tänka på är hur maxat det är att få vara med om det här ögonblicket, bara några meter ifrån Maria och Micke. Du kan känna hur Mickes armsvett doftar och hur Marias schampo skickar en nyans av timotej som blandas med kaffearomen där du står med tungan hängande av självkärlek och förrädisk nöjdhet. Du kommer då aldrig att komma vidare från din kaffekokare utan fastna i ett tjuren Ferdinand tillstånd och bara sitta och lukta på dom trista jävla blommorna och se korkad ut.
Genom att istället lagra intryck av det som sker bakom kameran, hantverket och organisationen som sakta men säkert skapar den mediala produkt som slutligen skall nå en konsument i form av underhållning, marknadsföring, utbildning eller allt i ett, skaffar du dig värdefull information till din mediala härskarteknik men jag återkommer till det.
Samtidigt signalerar du till alla runt dig att du är cool, pålitlig och har huvudet på skaft. Du kommer snabbt att bli anförtrodd med tyngre förtroenden och klättra uppåt.
Poängen med just det här lilla kapitlet bör kanske sammanfattas och det görs ungefär så här.
Om du rycker din kompis i ärmen och väser ”SÅG DU?” när Robinsson Robban passerar på stan så är den här boken överkurs för dig. Du behöver först förstå enkla, monumentala saker som att Britney Spears ibland har förstoppning och ringer till mamma och vill känna sig liten. Att hon känner sig supernervös när hon skall in till Opera i direktsändning och blir glad av att den stabile ljudteknikern som dragit myggsladdar under tröjan på alla från Cher till Cameron Diaz klappar henne på axeln och säger att det säkert skall gå bra. Du behöver förstå att den ytan som vi mediakonsumenter blir presenterade är produkten av ett hantverk som har mycket lite att göra med hur vi uppfattar den. Du måste förstå att 50cent loge när han spelar i Norrköping består av ett förvisso något pimpat hockeyomklädningsrum men dock ett hockeyomklädningsrum. När Bruce Springsteen spelar på Globen så hänger han också i ett hockeyomklädningsrum i flera timmar tills han ska upp på scen. För dig som tycker att det är coolt att vara något i stil med 50 cents gympaskoansvarig så kan jag bara säga att den personen knappast ens har ett hockeyomklädningsrum och att den här boken i så fall är överkurs för dig.
Alla ni andra kan gott fortsätta att läsa med vissheten att ni kommer att bli bättre på att putsa bajskorvar blanka. Delvis era egna men i synnerhet andras.

Introduktion

Alla som skriver böcker med titlar som antyder att de sitter på ett hemligt recept för framgång som dom nu, efter att själva ha exploaterat det till sista droppen tänkte dela med sig av, har vanligtvis en gedigen och väldokumenterad karriär inom det nämnda området att luta sina påståenden emot.
Inte jag!
Jag har ytterst mediokra meriter om än guldkorns bestänkta och har alltså inte kunnat dra mig tillbaka för att leva på frukten av min framgång (läs En massa pengar) med undantag för något liten expertuppdrag för MTG och en föreläsning här och där.
Jag har halkat runt i mediabranschen på otaliga och högst osannolika bananskal utan att egentligen vilja jobba med media alls. Det har periodvis flutit på mycket bra.
Den här boken har som mål att beskriva anledningen till att jag trots min ovilja har krånglat mig kvar i världens häftigaste storstadsbransch, MEDIA.
Min förhoppning är att någon med lite mer målstyrd ambition skall läsa detta och dra mer nytta av visdomen än vad jag hittills har kunnat. Det skall nog inte bli så svårt.