Jobba när du inte jobbar!

Jag nämnde i förra kapitlet att det finns metoder för att undvika att hamna i en arbetsmässig jojo rytm där man ena stunden känner sig fullkomligt överflödig för att i nästa bli dränkt i arbete som skall göras för fem minuter sedan. Här skulle jag ju kunna prata om vikten av att fördela arbetet och planera. Jag skulle kunna prata om hur man bäst utnyttjar produktionsassistenter eller hur man på bästa sätt ser upptagen ut när man inser att man inte vet vad man hållit på med dom senaste timmarna framför datorn. Men det ska jag inte. Istället skall jag tipsa om något annat. Att arbetet har en tendens att bunta ihop sig är det svårt att göra någonting åt. Man skickar en massa mail och försöker planera allt från inspelningar till möten och plötsligt ramlar allt in samma eftermiddag. Jag tror att det är ofrånkomligt. Här gäller det givetvis att vara flexibel, smart, positiv till sinnet, lugn och lite lagom blasé. Även om alla gör sitt bästa för att dölja det så vet dom allra flesta i branschen att deras arbete inte är så in i helvete viktigt som folk vill göra gällande. Exempel. Jag hjälper ibland min vän Stor Mackan som har en markentreprenad firma. Grovt översatt så lägger han sten. Jag byggde en sprängstensmur vid en 1800tals villa i Nacka för några år sedan på uppdrag av honom. Man tar stora, oregelbundna stenar på mellan femton och trettiofem kilo och pusslar upp så att ytan utåt blir så platt och finskarvig som möjligt. Sedan bakgjuter man det efter hand med cement så att det blir stabilt. Man jobbar med hundra miljoner år gammal granit från det Svenska urberget, man tjänar mer än en teveproducent och resultatet kommer att överleva din egen vistelse på den här planeten. Troligtvis kommer min femton meter långa, en och en halv meter höga mur att stå där den står långt efter att alla mina teveserier slutat sändas och ingen kommer att tycka att det jag gjorde för tevebranschen är värt att komma ihåg. Det är alltså inte så viktigt. Du tjänar, anser jag, på att ha en aura runt dig som signalerar att du har förstått att det inte är så viktigt. Samtidigt som du måste signalera att det är oerhört viktigt att DU får rätt förutsättningar att göra ett professionellt jobb. Dessa två saker är inte de samma. Låt dig inte luras att tro det. Det är inte helt omöjligt att tappa spåret en smula när man sitter i sitt kök och läppjar belåtet på lite kallt riesling märker jag. Jag skall därför göra ett försök att återgå till det egentliga. När du sitter vid en dator på en redaktion, oavsett vad ditt uppdrag består i, så kommer du ibland tänka, vad skall jag göra nu? Dom allra flesta kommer att svara sin egen fråga med: Jag går ut på nätet och busar lite, ingen kommer att se skillnad. Faktum är att det är supersvårt att se skillnad på någon som granskar lite siffror i ett exeldokument och någon som sitter och glor på youtube. Jag kan med säkerhet säga att jag inte besitter förmågan. Det ruttna i detta är att det av någon anledning verkar som att ingen vill erkänna att man ibland inte har något vettigt att göra. Alla är så rädda för att känna sig onödiga att man till och med anamar en psykologisk reflex som jag har döpt till ”avdragsgill reflexen”. Låt mig utveckla. Alla i mediabranschen med några få undantag är frilansare. Det innebär att dom är småföretagare. Det innebär att dom på ett eller annat sätt sköter sin bokföring. När man jobbar med teve så sitter man ibland och bläddrar bland månadens skörd av kvitton och kommer på sig själv med att dikta upp de mest absurda anledningarna till att ett visst kvitto skulle vara avdragsgillt i firman. ”Uuum, en tub kaviar skulle jag kunna tvingats köpa för att jag skulle göra en kaviar animation till en pilot som aldrig blev av om skatteverket skulle fråga”. På samma sätt påstår jag att mediaarbetaren sitter framför sin dator på kontoret och tänker, ”Uuuum, jag youtubar runt lite och letar inspiration till något som jag inte vet vad det är eller varför jag skulle behöva, det är ju mitt jobb att hålla mig uppdaterad med alla trender inom rörlig kultur jada, jada……” Personligen tror jag att branschen skulle må bättre om man började vara lite mer ärlig med vad det var man pysslade med på dagarna. Vi kanske kunde dra nytta av att folk satt och förströdde sig. Börjar man till exempel faktiskt tänka i termer av vad som kunde gynna projektet när man är ute och softar på nätet så kan det hända att man springer på något som gör en till hela redaktionens hjälte. Det finns även andra sätt att förvalta den tid som inte fylls automatiskt med måsten. Det är min uppriktiga tro att den som lyckas förvalta dötid bäst har ett enormt försprång mot sina kollegor. Att titta på youtube och låtsas att man granskar ett exeldokument ger dig nämligen inte något försprång alls. Det handlar om att synas, inte om att gömma sig. Det bästa man kan göra är alltså inte att kamouflage-jobba när man inte har ett skvatt att göra. Det bästa är att göra sig sedd. Om vi förutsätter att du jobbar på ett produktionsbolag med flera olika redaktioner och ett större antal medarbetare så blir det enkelt för mig. Så ser nämligen min situation ut för närvarande. Ju mer du nätverkar och lär känna människor utanför din egen redaktion, ju större chans att du kommer att få jobberbjudanden i framtiden. Självklart står detta även i relation till kvalitén på ditt nätverkande. Du kan ju inte komma in som prod ass (produktions assistent) och köra runt som värsta Peter Siepen sociala geniet från dag ett. Folk kommer att genomskåda dig och göra dig till sin fiende eftersom alla i slutändan tävlar om samma jobb när det kommer till kritan. Du måste använda den klassiska metoden ”sneak n´snatch”. Den går i all enkelhet ut på att du flexar dig själv utan att göra några egentliga sociala närmanden. Det mest påtagliga sättet är att bli en walk and talker. Nästan alla mediajobb innebär att man pratar en fruktansvärd massa i telefon. Detta är något som du oundvikligen kommer att behöva bli ett fullfjädrat proffs på och jag skall återkomma till hur du skall gå till väga. Just nu skulle jag däremot vilja ge dig rådet att alltid promenera runt i alla tänkbara hörn av företaget när du ringer. Samt att se mycket allvarlig och fokuserad ut under tiden. Även om du bara fått i uppdrag att boka en mikrofon till på fredag så ska du föreställa dig att du är i färd med att knyta ihop de sista trådarna i en för firman viktig affärsuppgörelse. Sätt dig för all del gärna i ett konferensrum som du inte bokat och för ditt samtal där. Särskilt om det har glasfönster ut mot offentliga delar av lokalen. Skulle högsta chefen och en delegation av viktigpetrar ha bokat rummet så ler du bara ursäktande och går ut när dom stövlar in. Det ser bra ut för firman att det sitter folk och för viktiga samtal i alla osannolika hörn av lokalen. Att bli utschasad är med andra ord ett plus. Chefen ser dig, hans eller hennes viktiga gäster lika så. Du kan aldrig veta när du springer på någon igen för att skina upp i ett leende och säga, hej, förlåt att jag knyckte ert konferensrum sist. Jag var tvungen att ringa ett förtoligt jobbsamtal. Det finns en person på mitt nuvarande jobb som är fenomenal på detta. Vi kan kalla honom Filip, han får auto uppdateringar av den här bloggen. Han spenderar nästan all dötid till att promenera runt och glatt morsa på före detta medarbetare, chitt chatta och prata om mer eller mindre relevanta tekniska landvinningar. Man kan hur man än vrider och vänder på saken inte förneka att Filip har framtiden för sig. Han har förvisso utseendet på sin sida och kan även luta sig tillbaka på en klanderfri tolkning av mediabranschstilen, rent klädmässigt. Men det som gör honom till en av de starkaste kandidaterna till en blixtkarriär är hans förmåga att mingla på jobbet.