Marcus Frendberg. Det var namnet!En onepager är precis vad det låter som, en enkel A4 som beskriver ett teveformat. Man utgår här från att de tevechefer som skall köpa det du vill sälja är otåliga och bortskämda med fantastiska format. Har du inte förklarat på ett huj hur bra ditt format är och varför det kommer att få kanalens potensiella tittare att tejpa fast sig själva i tevesoffan så somnar cheferna eller trycker på en knapp till en fallucka eller, hemska tanke, slår på en gong gong så att du måste ge upp. Inget av dessa exempel kommer ju inträffa även om det skulle vara roligt. Men, korthet och koncishet är som i alla branscher ett plus. Det finns en klassisk historia om en av Hollywoods bästa "pitchare" genom tiderna. Det sägs att han gick in till en stor filmbolagsdirektör med ett unket manus till en skräckfilm om en mördarhund och att han lyckades snacka sig till ett multimiljon kontrakt med en enda strof, It's like Jaws, on paws! Filmen, hävdade han, var som kassasuccén "hajen" fast med tassar. Att detta snille använde den billigaste sortens bildspråk och ett inte särskillt kreativt rim är nog ingen slump. Att använda värden och bilder som människor kan ta till sig är ett prima sätt att få dom att se det som du ser. Det finns aldrig någon anledning att krångla till någonting bara för att det skall vara annorlunda. En mycket vanlig teveskada är att man tror att tittarna enbart efterfrågar saker som dom aldrig har sett tidigare. Därför så strävar man konsekvent efter att förnya och förnya och förnya. Jag tror att man ibland skall försöka förbise sin iver att fräscha upp allting. Jag tror att folk ibland tycker att det är skönt att känna igen något som dom vet att dom tycker om, som dom inte behöver skapa sig en ny uppfattning om. Dom kan bara luta sig tillbaka i soffan och njuta av att bli underhållna. Lasse Berghagen sjunger Teddy Björnen Fredriksson. En gång till. Varför inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar