Själva uttrycket att putsa en skitkorv tills den blänker som krom kan med enkelhet härledas tillbaka till min kollega och kreativa sparringpartner Henke Eriksson. Vi träffades första gången i dom gamla Ztv lokalerna i Münchenbryggeriet i Stockholm. Henke fick sparken från Ztv efter att ha stulit presschefens logg in till nät branschtidningen Dagens Media och publicerat artiklar med budskap som att Z nu skulle bli en renodlad kampsportskanal. Förmodligen skapade Henke i samma sekund lite dyrköpt kredd på denna websida som annars är mycket befriad från hyss och lättsam lyteshumor.
Jag och Henke fick hur det än kom sig uppdraget att producera och programleda en talkshow åt den nyskapade digitalkanalen BIG TV. Uppdraget var lite luddigt beskrivet. Vi skulle husera i en fullt utrustad studio med tre kameror och där producera trettio minuter fantastisk teve om dagen till en totalkostnad av noll kronor per program. I övrigt gjorde vi som vi ville. Dom första veckorna var även radioprofilen Agnes Lo inblandad för att ge konstellationen lite kvinnlig balans. Hon ville gärna göra ett modernt och medvetet magasin som belyste viktiga och ofta kvinnosaksdoftande ämnen. Ett slags 2000talets bullen. Hon sa ganska snabbt upp sig. Istället snickrade jag med min erfarenhet som inredare från ”från koja till slott” i TV3 snabbt ihop en L-format scen som målades och kläddes med tapet så att den liknade en stor engelsk konfekt. Vi ringde några samtal och fick ihop en diskussionspanel bestående av fjortonåriga tjejer. Jag spelade in några sketcher där jag utklädd till clown gjorde knäppa saker som att psyka ut folk som satt och pluggade på ett bibliotek. Jag och Henke spände upp ett vitt skynke framför en port och bakbelyste det. Sedan ställde vi oss bakom så att bara våra silhuetter syntes igenom och låtsades knulla och suga av varandra med hjälp av clownballonger och sprejgrädde och gud vet vad. Vi ville filma de förbipasserandes reaktioner som ett socialt experiment och min ursprungliga teori visade sig tyvärr korrekt. Ingen jävel rörde en min! Vi höll på att skratta ihjäl oss bakom skynket.
Allt detta var dock bara uppbyggnad till showens egentliga klimax. Jag hade fått kontakt med en krokimodell som kunde tänka sig att göra en full Monty i studion förutsatt att sammanhanget var seriöst, något som visade sig mycket svårt för oss att sälja in. Först och främst var vi ju tvungna att ge sken av att jag skulle lära mig krokins grunder istället för att bara säga rakt ut att vi ville ha en naken man i studion under hela programmet. Till detta behövde vi en teckningslärare. Vägg i vägg låg en konstskola och vi hade ingen ambition att gå över ån efter vatten så vi stack in huvudet och förklarade vårt problem. En ganska välfriserad version av vårt problem. Till sist hittade vi Björn, en excentrisk konstnär i sextioårsåldern som försörjde sig genom att lära ut teckningsteknik. Till exempel dess renaste och mest ädla form kroki. Inget att skämta om, det gjorde han synnerligen klart.
Där står vi alltså den aktuella dagen med en trettiosekunder lång sketch om att jag och Henke utför diverse sodomi bakom ett lakan, en fjortispanel som dryper av nervositet samt en konstnär som får Leif GW Persson att framstå som en fnitter-Fia ackompanjerad av krokimodellen Magnus som börjar ta av sig och har en mycket stor penis visar det sig.
Surrealismen når klimax när programmet går mot sitt slut. Henke har tagit upp en elgitarr och sitter och kompar mitt ivriga tecknande med mjuka bossa nova ackord. Bakom mig står den sammanbitne Björn och studerar min teknik över axeln. Mitt i detta vänder jag upp mot kamera 1 och gör en program ava samtidigt som jag plockar fram en tvärflöjt från ingenstans och drillar in i Henkes mjuka komp. Kameran glider iväg i en av de märkligaste helbilderna som spelats in i Sverige. På en stor bassette engelsk konfekt står en mycket välhängd, naken man. På scenkanten nedanför sitter en uppenbar ironiker och spelar bossa-gitarr. En annan man sitter vördnadsfullt och smeker fram toner på sin tvärflöjt och bakom honom står en vansinnigt malplacerad excentrisk konstnär med ett ansiktsuttryck som skvallrar om att det just precis, i detta nu går upp för honom att han blivit lurad.
Till saken hör att BIG TV var, (och jag skriver ”var” för att företaget inte längre finns och fortfarande är skyldig mig 60 000 kronor,) det var alltså ett mycket underligt företag präglat av kompakt inkompetens i nästan varje led av produktionen. Intensivast och mest påtaglig var inkompetensen hos de isländska ägarna och initiativtagarna.
Högst upp i hierarkin satt Hollywood-Islänningen Sigurjon Jonny Sigvardson, en framgångsrik producent med produktioner som Wild at Heart och Twin Peaks bakom sig. Även en man med rykte om sig att vara lynnig och lite av ett rövhål att ha att göra med.
Jonny Sigvardson höll ju inte till på Döbelnsgatan i Stockholm utan i Hollywood så allt material som blev klart skulle läggas upp på en för honom avsedd server för påseende och kommentar.
Jag och Henke var fortfarande höga på det rus som inspelningens i våra ögon succéartade utfall hade gett när det kom en hälsning från glamourens huvudstad LA:
"This is so fucking bad, I want to kill these guys!”
Ett regelrätt dödshot mot våra personer blev alltså responsen. Inget mer. Ingen konstruktiv kritik som kunde hjälpa oss att förstå om det var krokimodellen som inte funkade eller om det var Henkes syrliga frågor till en pirrig fjortis panel. Gillade han inte homosexuella skuggor eller var han rent ut av gay själv och tyckte att vi gjorde narr av hans sexuallitet? Frågor som än idag inte har fått något svar.
En sak blev vi omedelbart varse, vi satt jävligt löst till! Om vi inte hade kommit på ett nytt format att göra och ha en färdig pilot på det inom en vecka så kunde vi glömma temaresan till Island och all surhaj som skulle avnjutas där. Dessutom skulle vi få sparken.
Här kommer vi på allvar in på djupet av betydelsen av uttrycket att putsa en skitkorv. Vi förväntades nämligen leverera en högblank kromkorv om en vecka och allt vi lämnades med var en PD 150 och en Final Cut redigering som vi inte visste hur man använde. Utöver den taskiga kameran och redigeringen hade vi som vanligt en telefon och en sammanlagd budget på noll kronor per program. Uttrycket kan alltså sägas innebära att du med synnerligen dåliga förutsättningar att göra något bra ändå levererar något som motsvarar förväntningarna. Flera aspekter här att fördjupa sig i. Dels, om du har trissat förväntningarna bortom rim och ranson så hjälper det ju inte hur blank korven är när du lämnar över den, uppdragsgivaren eller konsumenten kommer ändå att hitta lite skit på den. Men, om du i likhet med mig och Henke precis lagt ribban vid bögskuggor och kroki så krävs det mycket mindre för att nästa pilot skall kännas skimrande i jämförelse.
Vi insåg att vi skulle vara tvungna att skapa ett format som tillät oss att använda allt tänkbart material om vi skulle få ihop tillräckligt. Vi behövde rent ut sagt koka ihop något som gjorde att vi kunde filma nästan allt vi tog oss för och klippa ihop det till ett koncist halvtimmesprogram med en tydlig röd tråd.
En vecka senare gick vi in till vår isländska chef med en nybränd, ljummen DVD innehållande det första avsnittet av KÄNDISKÅT.
Idén gick ut på att med alla tillåtna och otillåtna medel försöka bli så kända som möjligt under seriens gång och dokumentera processen löpande.
Kändiskåt fick grönt ljus och förutom att skapa formatet, filma, redigera och ”programleda” så animerade vi en vinjett med den numera klassiska frame rec funktionen på PD 150n. Till den skrev och spelade vi in en vinjett i garageband. För att försöka beskriva vidden av hur vi såg på problemet att vi var konstant korta på material så kan vi här titta på Gerard inslaget. Gerard är en fransk/korsikansk krögare och kock som driver en sagolik liten restaurant i närheten av Döbelnsgatan där BIG TV hade sitt kontor. Jag och Henke brukade luncha där. Det visade sig att han på sin mycket begränsade fritid skrev och producerade franska houselåtar på sin Mac i programmet Garageband. När jag och Henke gjorde vår vinjett så kompletterade vi det med ett inslag där Gerard helt utan presentation berättar om Garageband med tung, fransk brytning. Jag är inte haj på fonetisk skrift men det låter något i stil med Garraudsch Bound! Man får intrycket av att han är vår franska majstro, han har lärt oss allt vi kan. Det handlar här om att träna sig om att pressa mesta möjliga underhållning ur nästan ingenting. Ett examensprov i skitkorvsputsning om man så vill. Efter sex månader hade vi utan budget producerat fjorton halvtimmesprogram som ett hundratal förvånade svenskar sett när dom förstrött suttit och utforskat digitalboxens mörka sida i jakt på obskyra reaggie radiokanaler.
Episoden BIG TV kan inte beskrivas som något annat än en regelrätt super kalkon ur en kommersiell synvinkel men redan en månad efter att jag och Henke slutat satt vi som välbetalda programutvecklare på en av Sveriges mest kända produktionsbolag, STRIX.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar