Bra att veta om kommersiell teve

Något som jag inte hade en aning om när jag började jobba med teve är organisationen och hierarkin i mediabolag är uppbyggd. Ett av mina första jobb efter att jag kommit hem från Miami och inspelningarna av kalkonsåpan Ocean Avenue var att programleda ett helfinansierat musikprogram på Ztv med den inte så diskreta titeln Pepsi Live. Jag borde kanske redan här ha listat ut att min talang och sagolika begåvning kablades ut i ett KalleAnka format enbart som en USP(unique selling point) och ett verktyg för MTG's säljare att baxa ett maffigare reklamkontrakt med läskjätten i fråga. Med facit i hand är detta något vi alla har något att lära av. Media branschens kommersiella jättar och de som troligtvis kommer att vara era arbetsgivare om ni ger er in i leken är obarmhärtiga och vinstdrivande företag. Dom skiter blankt i om du skrattar eller gråter framför teven, dom vill bara att du skall titta på reklamen. Allt annat är kuriosa för att få dig att konsumera reklamen och helst också handla mer så att kundens analytiker kan skriva en rapport som visar att kampanjen resulterat i ökad försäljning och positivare laddning av varumärket så att kunden vill köpa mer reklam av kanalen. Bakom de stora kommersiella kanalernas reklambrejk finns en enorm organisation med allt från analytiker till säljare som på olika sätt har till uppgift att få varan, det vill säga kanalens innehåll, att framstå som så värdefullt som möjligt för varumärken och företag som önskar synas. Man brukar traditionellt sett använda ett programs tittarsiffror som argument för att det är värdefullt. Även slots, alltså tidszoner på dygnet där flest eller minst människor tittar varav prime time är det coolaste. Primetime är den tid på dygnet då allra flest har på teven, det börjat i allmänhet klockan åtta och slutar klockan tio. På senare tid har det dock blivit populärt att nischa program och använda detta för att ta ut mer i reklamavgifter från de företag som vill nå just den nischen som programmet vänder sig till med argumentet att tittarna bevisligen är intresserade av just din vara. Säljer man fiskespön kan det tillexempel vara dyrare att köpa reklam i anslutning till ett fiskemagasin än i anslutning till ett populärare program utan nisch. Tex Ocean Avenue. Den riktiga stjärnan i branschen är alltså inte Pontus Gårdinger eller ens Kristian Luuk utan ett gäng killar och tjejer som du aldrig hört namnet på och som du aldrig sett i rutan. Jag talar om säljarna. En stjärnsäljare är långt mer ovärderlig än alla dom som hänger ut sina plyten i kändispressen och rubriceras profiler. En duktig och folkkär allsångsledare får förvisso sola sig i folkets kärlek men betyder hierarkiskt sett inte ett ruttet öre jämfört med kanalens bästa sälj-superstar. Skulle Kanalen stå inför att förlora antingen den ena eller den andra till en konkurrent så skulle dom utan att tveka välja allsångsledaren. Det här är något som det tog lite tid för mig att förstå. Jag trodde att dom som syntes i rutan och fick axla det visuella ansvaret för programmen var dom som var stjärnorna, dom som tjänade pengarna och dom som fick dricka konjak med chefen. Jo du! Är man enbart programledare så bör man vara varse om att man är nickedocka åt makter som är mycket ointresserade av om du får självförverkliga dig själv eller om din egen stil och ton får utrymme i programmet. Dom vill veta vad det kostar att med minimala medel producera något som rör sig mellan reklampauserna och som håller en så pass bra kvalité att så många som möjligt stannar kvar och tittar. Resten är bara din fåfänga och den är det ingen som är villig att betala för. Tyvärr.