Forts. teorier om teorier

En annan väletablerad teori om kreativitet och karriär är att det mycket sällan är de banbrytande skaparsjälarna som lyckas bäst. Art directorn Paul Arden säger tillexempel att medelmåttighet alltid räcker och ofta är att föredra när du presenterar en idé för en kund eller uppdragsgivare. Tvinga aldrig din omgivning att ställa om sin hjärna för mycket, då känner dom sig antingen korkade eller så tycker dom att du är psykopat. Ingen av dessa reaktioner kommer att föra dig framåt i karriären med det undantaget att du redan är en etablerad och erkänd supertalang. Då kan du göra nästan vad som helst. Jag tänker förutsätta att den stora majoriteten läsare av denna blogg är relativt oetablerade.
Vad har vi då lärt oss? Jo, det finns ett gyllene snitt även när det kommer till dina prestationer inom media. I din iver att putsa något smutsigt skinande rent med din kunskap och begåvning är det mycket lätt att du skenar iväg och blir obegriplig. Därmed inte sagt att du någonsin skall lägga band på din kreativa förmåga, din fantasi eller din förmåga att tänka abstrakt. Tvärt om! Men, även det som kommer ut ur din mun när du försöker få medhåll för dina banbrytande förbättringar måste putsas så att det passar in i allmänhetens förväntningar. Jag har många gånger sagt att allting i slutändan handlar om att sälja och här vill jag låna ett uttryck av min hustru Elin som säger att "definitionen av att sälja är att hjälpa någon att fatta ett bra beslut". Just precis så oerhört ödmjuk och kamouflerat översittig vill jag att du skall vara varje gång du presenterar en tanke för någon kollega eller chef. Ett annat mantra som jag redan nu vill att du tar med dig på resan är det här: Act as if success was garanteed! Enligt ryktet något som Stenbecks MTG tvingar alla på säljavdelningen att käka till frukost och innebörden är ju enkel. I din kommunikation bör du alltid utgå ifrån att det är självklart att du ska få din vilja igenom, att du ska nå dina mål, att ditt projekt skall bli lönsamt och så vidare. Tittar man till exempel på rubriken till den här bloggen så ser man att jag utgår från både det ena och det andra.
Detta missuppfattas ibland som en ignorant och oflexsibel inställning men tänk då istället så här, du är törstig, du går in på McDonalds, du går fram till kassan. I fickan har du en hundring vilket med råge täcker det du önskar köpa nämligen en 33 cl burk med naturell Ramlösa. Inte faan står du och väntar på din tur att komma fram till kassan och nojjar för att du kommer att bli nobbad att handla Ramis? Inte står du och målar upp scenarion om hur det på olika sätt kommer att gå åt helvete. Du går ju bara fram med ditt kapital och säger, en ramlösa naturell! Hur självklart om helst. Då svarar expediten att dom inte har någon. Inte intar du värsta försvarsställningen och springer därifrån med svansen mellan benen för det? Du byter ju bara lugnt och fint kurs för att nå ditt övergripande mål som ju är att släcka törsten. Ett sätt att nå det är ju att vara fullkomligt uppriktig och transparent här. Jag är törstig, du har inte ramlösa till mig, hur tycker du att vi löser det här lilla problemet? Du utgår alltså ifrån att det går att lösa, bara inte på exakt det sätt som du hade tänkt dig från början. Du överlåter ansvaret att lösa problemet till den som gjort det till ett problem genom att ändra förutsättningarna. Den hybris som jag här beskriver måste alltid poleras upp med en trasa indränkt i ödmjukhet, lyhördhet och charm. Varav charm är den vara som det är svårast att skaffa om man inte redan har den. Det förutsätter även att du har ett kapital i fickan även om det skulle vara en intressant övning att skicka ut all till McDonalds utan en spänn på fickan för att snacka till sig en Ramlösa gratis. Konstigare saker har hänt. I mediabranschen kommer du att stöta på en sanslös massa människor som inte har något kreativt kapital alls men som sitter på makten att ta dom avgörande kreativa besluten. Ditt jobb om du vill göra karriär är att få dessa män och kvinnor (oftast män) att se bra ut, att få dom att tro att dom skapar något, att lura dom att ge dig förtroende nog att förverkliga dig själv och sedan ge dom äran för det. Låter det för jävligt? Det är bara grovgörat som måste göras ibland. Det kommer att dimpa ner skitkorvar stora som islandshästar i ditt knä från högre uppsatta personer som skapat hela sin karriär på att delegera bort problem och sedan ta på sig äran för lösningen. Det bästa du kan göra är att polera upp dom så gott det går samtidigt som du kommunicerar åt alla håll och kanter vad du håller på med och hur du tänker. En mycket bra sak att etablera i alla branscher är att man är en person som "get shit done". En person som inte behöver daddas och kollas upp hela tiden utan en professionell jävel som fixar biffen. Ett viktigt tilläggstipps här. Tänk på din integritet. Det är lite av en balansgång men det är direkt hämmande för din karriärutveckling om du knegar på i tysthet och levererar perfekt utan att göra något väsen av det. Sådana personer är en ovärderlig lyx i mediabranschen och kommer aldrig att få chansen bara för att dom mumlar att det vore kul att prova på något nytt till chefen på julfesten. Du måste leverera och du måste prata om det. Inte skryta men prata. Försök tillexempel att lagra svårigheter som du stötar på och gör om din lösning till anekdotform. Krydda lite och försök att få problemet att te sig lite tragikomiskt. Kittla åhörarna med dess invecklade komplexitet och få dom att inse att dom skulle ha stått handlingsförlamade om problemet varit deras. När du sedan berättar om lösningen, hur du putsade skitkorven tills svetten lackade och räddade situationen så när som på håret så föder detta ett garv men än viktigare, det sänker förväntningarna på det färdiga resultatet till en nivå som ökar sannolikheten att folk tycker att det är toppen.
Även om du är skitnöjd med hur du har löst en uppgift och med resultatet så bör du alltid memorera några problem du stött på och hur du, ditt snille, kom att lösa dom.