fitty cen´t

Min avsikt är ju som jag säkert nämnt att alla ni som går och drömmer om att få in en fot i mediabranschen skall kunna läsa er till lite streetsmarta tips på hur ni bäst lyckas med det. Att ha konstant dåligt med pengar är ju förvisso något som de flesta ungdomar är bekanta med privat men när man förväntas skapa något som känns dyrt för en liten peng så krävs det en viss sorts kreativitet som i den här bloggen kommit att kallas ”konsten att putsa en bajskorv blank”. Ett exempel. Jag ombads under arbetet med Grammisgalan att åka till Norrköping och försöka förmå 50 cent som spelade i stan att presentera årets låt. Egentligen ett förklätt sätt att få 50 att sälja dyra telefonröstningssamtal åt TV4. Det hade vi ju ingen orsak att berätta för den sönderskjutne gangster rapparen. Vi kommer till hockeyarenan där konserten ska hållas och ombeds att rigga upp våra grejer i ett rum på andra våning. 50cent skall strax vara klar. Rummet i fråga kan bara beskrivas som vedervärdigt, asfult och ur ett estetiskt perspektiv motbjudande. Tänk er ett klassrum i en skola för förståndshandikappade gamlingar på 70talet så fattar ni grejen. Hur man än gjorde så såg man antingen en bakgrund av gardiner med lila och gröna vikingamönster av vaxbatik eller en smutsig vävtapet med en bred klarlackad furulist en meter upp på väggen. Att tänka sig att en av världens största artister skulle komma in i det rummet om en stund tedde sig lika otroligt som att Samanta Fox skulle kliva in i mitt pojkrum när jag var tretton och låg och fantiserade. Skivbolagsrepresentanten lät meddela att stjärnan var sen så vi började laborera med rummet. Vi använde en gammal diaprojektor som extra ljus, vi tejpade svart gaffa tejp över furulisten och forslade ett par hundra kilo lastgamla bänkar och stolar utanför bild. Resultatet blev i kameran en miljö som såg ut att lukta popcorn och blå läskedryck och lyssnade man riktigt noga kunde man nästan höra Lionell Richi sjunga ”Hello” från en avlägset tryckarorgie. Tre timmar senare kommer helt plötsligt utan den utlovade förvarningen 50cent in med ett par väldigt storväxta vänner. Hey Curtis! Säger jag. Jag går sedan snabbt igenom hur han ska gå och vad han skall säga, visar tejpkrysset där han förväntas stanna och instruerar honom om hur han skall förhålla sig till den bandspelare vi lånat för tillfället i fråga. –That’s all you want me to do? Säger 50 varpå jag svarar att det är korrekt uppfattat. Utan att blinka repeterar 50cent sedan exakt det jag berättat en enda gång som om han vore en maskin, jag ber honom göra samma sak igen så att fotografen kan ta en tajtare bild och 50 gör om sin grej på exakt samma sätt. När han är klar med det apploderar hans storväxta entourage och alla börjar gå sin väg. Här vänder sig 50 till mig och undrar vad det egentligen är han har medverkat i. Jag svarar the Grammis award och får till svar: -The fucking Grammy, fuck that shit man, are you saying it’s for the fucking Grammy, motherfuckers…Jag avbryter här och förklarar hastigt att namnet påminner om Grammy men att det inte finns någon koppling. Good, cause those motherfuckers can suck my dick! Han rusar ut. Här hade jag ju gärna kunnat kunna erbjuda er adressen till klippet på den här sekvensen men det kan jag inte. Den ganska gröna fotografen hade redan börjat packa ner sina kameraprylar. Det var ju ingen katastrof, vi fick det vi skulle ha, men hade han rullat, och har man 50cent i en svinful kurslokal, belyst med en diaprojektor i Norrköping så ska man rulla, då hade han haft en mycket bra story att sätta på sitt verbala CV. Ingen hade någonsin glömt varken klippet eller fotografen. Vad han nu hette.